Förkylningens förbannelse

Sedan midnattsloppet har jag inte tagit ett enda träningssteg. Det börjar faktiskt kännas tråkigt.

Det som satt stopp för mig är en liten löjlig förkylning. Jag är långt från sängliggande och känner mig egentligen inte dålig alls, men det är liksom dumt att stressa på och skapa större problem. Absolut värst har det varit de tre senaste dagarna då jag befinner mig på obetydligt avstånd till friskhet, men ändå är jag inte riktigt där.
Jag vilar någon dag till sedan hoppas jag på att friskheten är nog för att komma igång igen.

Träningsmässigt väntar en ny period. Jag ska fokuser på att friska på lilla vaden och vila från de hårda passen. Har jag tur följer en liten viktnedgång med, vilket det i ärlighetens namn inte skadar att kamma in. Jag ser mig absolut inte som fet, jag är inte i någon risk gällande min hälsa, men vikt är helt enkelt dåligt när man ska springa. Ännu sämre om man ska springa efter att man simmat och cyklat. Jag, ni förstår vart jag vill komma!

Idag var jag dessutom ute och cyklade (långt från tränade ändå) med min kusins dotter. Inte den kusinen som brukar frekventera denna blogg, utan en äldre och kvinnligare.
Hennes 15-åriga dotter hade upptäckt att cykla fungerade bra som alternativ träning när knäna var onda efter många steg i fotbollsskor. Eftersom hennes mor, och hon själv för den delen, känner till mitt stora cykelintresse valde de att undra lite om vad man ska ha för cykel med mera. Det var en lycklig 15-årig flicka som fick prova pedaler där man sitter fast och cykel av både plast och metall.
När man ser på cykling ur det perspektivet är det svårt att inte tala för mountainbike. Det är en fin utbildning att hålla balans, parera och jobba med förutsättningar i skogen och jag är övertygad om att om det är skogen som är utbildningen i unga år, blir man en bättre landsvägscyklist i äldre dagar. Se på de proffs som har rötter i mountainbike eller cyclocross, Sagan, Stybar med flera. De har skills!

En som inte hade de skillsen var Gwen Jorgensen som testade asfalten i London hårt under finalen av triathlonvärldscupen. Det, tillsammans med att Anne Haug simmade som mig, typ, gjorde att det var vidöppet för Non Stanford som inte ens lät sig stoppas av ett litet straff efter att våtdräkten hamnat utanför lådan. Sjukt imponerande. Imorgon är det herrarnas tur... Det lär vara en Brownlee som vinner. Alistair gissar jag på!

God natt!

//
Jocke