PREMIÄR!!!

Nu växlar vi upp!

Det är dags för nyckelpigorna att flyga. Vi släpper vårt lilla koncept och växlar till ett nytt, större, mer kompetent och med större möjlighet till utveckling.

Det är dags för:

NYCKELPIGORNAS.SE

Det innebär att du som läst bloggen i den form den varit hittills nu kan fortsätta med det via sidan (eller direkt på blogg.nyckelpigornas.se).

På sidan hamnar lite annat, såsom tester, eller rapporter från de tävlingar vi deltar i!

Surfa in och låt dig väl smaka av vår meny!

//

Nyckelpigorna

Om idrottens ekonomi... eller Vinnare behöver aldrig förklara sig!

Det har på senaste tid varit mycket diskussion om att tjäna pengar på idrott.

Basen till det handlar väl i stor del om att Henrik Stensson var på väg att vinna Fed Ex cup och, numera, har dragit hem det och de 74 miljonerna. Drygt...
De stora summorna väcker ont blod. Mest hos folk som själv inte lyckats tjäna samma summor på sin idrott. Stensson ska inte behöva svara på en enda fråga om vinstpengarna. En vinnare behöver aldrig förklara!

Störst liv har väl Jonas Colting skapat genom sin åsikt att golf är en "pseudidrott där rökande tjockisar kan hävda sig". I sak finns det en liten, liten, liten poäng. Golf är inte en idrott där maximal syreupptagningsförmåga eller styrka avgör. Om man inte menar mental styrka.
Vad är idrott?
Det blir kärnfrågan. Och jag tror inte att idrottsintresserat folk världen över någonsin kommer att enas i frågan.
Så kan vi snälla släppa det där?
Jag är så trött på att det ska vara "min" sport som är rätt. Det finns inte rätt och fel! Och det är idrottens styrka. Att det finns en idrott för alla, alla som vill. Det finns ingen anledning att avfärda någon idrott, så länge idrotten eller dess representanter förstör för någon annan. Med det menar jag idrotten i sin renaste form, inte industrin som omger.
Då kan vi väl vara överens om att alla idrotter är existensberättigade och att samtliga idrottare får lov att älska sin idrott obegränsat! Alla är vinnare.
Och vinnare behöver aldrig förklara!

74 miljoner är vansinnigt mycket pengar! Jag kan inte tycka att någon idrottare är värd 74 miljoner i botten. Oavsett vad de gör, eller hur bra de gör det. De pengarna kan användas till fler idrottare istället för en. Dela summan på tio så är det tio golfare som kan utvecklas och bli bättre, med (sjukt) goda förutsättningar istället för en som kommer gå ur tiden medan han försöker göra av med pengarna.
Men Stenssons summa är inte unik på något sätt. De pengarna är det många som tjänar på idrott. Fotboll och hockey, i våra medvetenanden, men fundera någon sekund på de amerikanska idrotterna...
Anledningen till att pengarna finns där är att någon är villig att betala. Någon använder pengar de har för att skapa uppmärksamhet för sin person, sitt företag, sitt varumärke. De största pengarna kommer oftast från företag som inte har idrott som verksamhet. Fed Ex, till exempel.
Idag byggs inte en enda hall eller arena som inte döps till ett företagsnamn. Inte en enda TV-sändning saknar "presentatörer", inte ens på statlig publicservice-kanal. Reklamen kring idrotten är viktig. Idrott kostar pengar, det är ett som är säkert.
Och reklamen är faktiskt beroende av folk som är intresserade av att titta på idrotten och i samband med det utsättas för propaganda inför alla val man gör i livet. Därför är det kanske möjligt att Malmö FFs supportrar väljer bank efter namnet på en hemmaborgen. Eller inte. Men den aktuella banken är beredda att ta chansen. Och använda kundernas investerade slantar i processen. Det förlorar de säkert någon kund på. För kostnaden för publiciteten står ju företagets kunder med den kostnad de utsätts för valda tjänster. Vi anhängare (jag räknar mig till idrottens anhängare, med marginal) är alltså både köpkraften och finansiären. Tänk på hur mycket vi har att tycka till om och säga till om.
Att det blivit så mycket pengar inom idrotten är en produkt av engagemang. Att varje liten kille eller tjej som börjar med en idrott drömmer om att få stå framför publiken och lyckas. Att delta i det skådespel som ibland är mer välregisserat och rafflande än vilken pjäs eller film som. Att stå som vinnare.
För vinnare behöver aldrig förklara!

Med någon form av litet utslag av solidaritet kan jag tycka att de stora summorna borde fördelas så att fler kan utöva och utvecklas. För alla oss som inte nöjer oss med att titta, utan även vill utöva, vi som drömmer om att få lova att utöva mer, är pengar nödvändiga.
Det vi vill är att få tid att träna mer, att tävla mer. Och det är inte gratis. Jag vet inte hur mycket pengar jag lägger på mitt idrottande. Jag vet inte om jag vill räkna på det ens, med tanke på att en, i mina ögon, vettig cykel springer förbi 30 000 kronor med råge. Det ska finansieras på något sätt och det vanligaste sättet är att ha ett jobb. Jobb tar tid. Ni märker redan vart jag är på väg. Tid är pengar! Man kan inte köpa sig lycka eller hälsa, men det är inga problem att köpa tid. Eller prylar.
Men med mer tid och bättre prylar kan man bli bättre. För vad än folk säger, så håller de på med idrott för att nära bilden av sig själv som en vinnare. Kanske inte vinnare i den meningen att de kommer i mål först, nödvändigtvis. Utan vinnare i den meningen att de har roligare, lever längre, får fler vänner att dela sitt intresse med, och möjligheten att uppfylla en form av självförverkligande.
För att vinnare aldrig behöver förklara sig.

Så omfamna nu alla idrotter.
Jag spelar inte golf. Jag skulle inte påstå att jag tycker det är så himla kul att titta på heller. Den dag jag är för gammal för att simma, cykla och springa väljer jag gärna en annan aktivitet som kroppen klarar av. Golf, boule eller biljard spelar mindre roll. Utmaningen är där och därmed glädjen och därmed den stora vinsten.
Men jag gläds åt Stensson. Jag gläds åt Zlatan. Men jag gläds ännu mer med Lisa Nordén, Alexander Wetterhall, som är på väg och som desperat behöver pengarna. Hos dem förändras livet rejält med tillskottet.
Eller varför inte vilken ung kille eller tjej som precis tar steget upp till nästa nivå och tar ett steg närmre att kunna leva på sin idrott. Stensson, Zlatan och de andra fixstjärnorna har funktionen att de sporrar och motiverar de som är på väg upp, ända från den yngsta lilla flickan eller pojken upp till konkurrenten eller lagkompisen. Och i den motivationen är säkert pengarna bidragande. Vem drömmer inte om att köra runt i en Ferrari eller bo i ett hus värt ett besök i MTV Cribs.
Eller vänd på det, vem jobbar gratis? Volontärer runt om i världen gör ett stort jobb på olika platser där de behövs, men de är en mördande liten minoritet. Alla vill ha betalt för sitt värv.
Ge Er nu hän åt alla duktiga idrottare och inse att hur mycket pengar som delas ut hänger ihop med intresset för idrotten, dess stjärnor och dess underhållningsvärde. Alltså ju mer intresse du plöjer ner i "din" idrott och ju mer du är varsam med var dina pengar går, vem som stöttar den valda idrotten och vilka val du gör, desto mer pengar finns i just den idrotten. Det kommer aldrig förändra dynamiken att vissa idrotter är större. Det beror på att skillnaderna är stora. Och det kan de få vara. Det är OK. Det är bra. Det finns inte plats till alla på golfbanorna, på cykelvelodromen eller i backhoppningsbacken. Var och en till sitt.
Men njut av de som är duktiga på idrotten, vilken den än är, njut av spänningen, dramatiken, sorgen (om man förlorar) eller fascineras av hur många som anstränger sig för att bli vinnare.
För vinnare behöver aldrig förklara!

//
Jocke

Inlägg i debatten...

Kofiber = Komfort ?

Efter mycket övervägande så köpte jag en ny cykel i våras, gick från aluminiumram till kolfiberram.

Direkt märkte jag att där var mer respons på mina tramptag, även om antalet watt jag producerar inte är mycket att jämföra med.
Och visst det där med vibrationerna från asfalten kändes mindre.

Efter ett tag när man cyklat så börjar man justera lite på ens sittställning, sadelstolpen höjs lite grann och skall inte sadeln lite framåt och flytta klossarna lite i sidled. Ni som cyklar regelbundet vet nog vad jag menar. Som en blixt från en klar himmel händer det, man börjar titta på vikten.
Då inte ens egen, utan vad komponenterna väger och hur mycket mindre andra komponenter väger.
Alltså, hur kan man bara ha en sadelstolpe som väger 320 gram när man kan byta ut den mot en som bara väger 182 gram, vilken viktskillnad (eller inte).
Men har man börjat kan man inte sluta, och inte blir det bättre att jag och frun vikthetsar varandra.

Sagt och gjort, iväg till CykelCity, en sadelstolpe stod på inköpslistan.
Men kan man verkligen ha en sadelstolpe i ett märke (3T i detta fall) och styre och styrstam i ett annat, det går ju bara inte, det förstår väl vem som helst.
Så det blev givetvis inköp av styre och styrstam också, i samma serie/färg Team/Stealth.

Bara känslan av att sparat flera hundra gram på cykelvikten är tillfredsställande. Total vikt av komponenterna blev ju bara strax över 500 gram, har dock inte vägt original komponenterna, så jag har egentligen ingen aning vad den faktiska viktminskningen är, men snyggt blev det.

Dessutom lyckades jag montera detta på cykeln alldeles själv, trots att min fru högt och ljudligt i affären när komponenterna köptes, undrade om expediten jobbade följande dag ifall jag inte fick ihop cykeln, jaha man tackar för det förtroendet.

Märkte jag nu denna viktskillnad när jag hoppade på cykeln, hamnade jag direkt i "warp speed" vid första tramptaget, njaeee kanske inte.
Men där är i alla fall en sak som jag tycker är helt kanon, och det är faktiskt komforten gällande vibrationer i styret.
Mitt nya kolfiberstyre, 3T ErgoNova, verkar filtrera bort de små vibrationerna helt, så pass mycket att den lilla domningen i höger lillfinger försvann och har inte kommit tillbaka trots att det blivit ett antal mil sedan bytet.

Min slutsats av detta är, kolfiber ger komfort.
Tycker man att de små vibrationerna i styret är irriterande så rekommenderar jag verkligen ett byte till kolfiberstyre, även om priset är högre än motsvarande aluminium. (sedan blir ju vikten på cykeln lägre också)

/Sprattlande Sillen

Livspussel...

Livet är så fullt av frågor!

Man ska få ihop sitt livspussel med massa önskningar om hur saker och ting, eller kanske man själv eller andra personer ”ska” vara. 

Att lägga livspusslet är minst lika svårt som att lägga ett 10000-bitars pussel.

Dessutom känns det som att livet är som ett 10000-bitars pussel, fast med flera lager av motiv ovanpå varandra. Ibland är de synkade, ibland är de inte det. Ganska svårt, milt uttryckt!

För att lyckas med ett så svårt arbete måste man nog ha en strategi. En ”livspolicy”, och sedan applicerar man den på varje lager av motiv, i stort sett allt man gör alltså.

Allt detta kom jag att tänka på då jag spenderade de senaste två dagarna i vår huvudstad. Dagarna där uppe präglades till största del av arbete och med det, en hel del krav på kreativt tänkande. 

Det är förvisso befriande, då det ju faktiskt är en av de få grejorna som gör att man använder alla sina gråa celler, där innanför skallbenet!

Men så, när dagens arbetsuppgifter var avklarade hade jag redan innan avresan bestämt att jag skulle förära huvudstaden med en löprunda. 

Sagt och gjort. 

Boendes på ett hotell i centrala Stockholm var jag hänvisad att även lägga löprundan i centrala delar. Jag ska väl inte påstå att min förmåga att hitta i Stockholm är utmärkt, men de centralare delarna är välbekanta och jag hade som mål att prova Slottsbacken efter att jag sett världseliten i triathlon slita upp för den (jo den var brant!) och Kungsträdgården uppfattar jag som lite av en lunga. Gamla stan är vacker och vips så var grunden till en tänkt runda lagd.

Det som slog mig mest under min runda, förutom de förväntade iakttagelserna, är att Stockholm är en stor stad. Det är tätt mellan människorna, och det är så många människor. Jag tror inte att jag är stadsmänniska, om man säger så.

Kryssandes fram mellan sena flanörer såg jag klyschan om den stressade storstadsmänniskan målas upp till en realtidsfilm i 3D framför mig.

Jag vet att det var ett dåligt val att springa i innerstaden. Djurgården, Gärdet eller var som helst hade egentligen varit bättre. Men den tiden fanns inte. Kvällen hade sina bokningar. Jag var i sanning lika stressad som alla de andra.

Men så började de små gråa arbeta igen. 

Klockan var någonstans mellan 17.30 och 18.00 när jag susade fram mellan stressade, sminkade, sammanbitna, telefonpratande och surt blängande människor. 

Vart är alla på väg? Jobbar man längre i Stockholm, eller har ALLA som är i stan ärende efter jobbet?

De små gråa försökte hitta skäl. 

En onsdag, mitt i september, varför är inte alla dessa människor hemma? Stämmer klyschan man hör om Stockholm om stress och anonymitet? 

Vilken tråkig plats i så fall! 

Så vacker som staden är och ingen tar sig tid att titta upp från mobilskärmen och skita lite i nästa pressade tid och med det kanske komma lite för sent, vilket alla gör ändå. Allt för att se och njuta av staden när det skiftar till höst.

Mellan tankarna njöt jag av min löprunda. En fin tidig höstdag. En vacker stad byggd på öar. Precis lagom mycket kläder. Sköna skor. Perfekt.

Efter att jag fortsatt att fundera över alla märkliga blickar jag fick från folk, när jag fånigt nog stressade utan varken ha en bokad tid (kvällens middag skulle nog inte kvala in), telefonsamtal (jag hade inte ens med telefonen, ve och fasa!) eller märkesväska dinglandes, hamnade tankarna inne i mig igen. Utan omsorg för alla huvudstadens invånare.

Det var då jag landade i det där med att ha en egen policy. Att angripa saker på sitt sätt. Att rikta sina ansträngningar i den riktning man så omsorgsfullt stakat ut.

För jag tror att det är omöjligt att lägga ett komplicerat pussel med många lager av motiv om man inte har en väl underbyggd strategi. Var och en får ha SIN unika strategi. Allt är individuellt. Varje pusselbit är unik, med fragment av alla pusselläggares önskade lager av motiv.

Eftersom jag sprang landade tankarna i träning och träningsfilosofi. Hur skulle jag kunna formulera en policy för mig själv, som, inte bara, leder till att jag når mina träningsmål med prestationskrav, utan även till att jag utvecklas som människa och förbättras på andra områden än triathlon, cykling eller löpning.

Jag vet att jag behöver sätta tävlingsmål för att tycka att det är roligt att träna. Att jag måste ”pusha” mig själv med ett krav, om än inre och outtalat, för att jag ska trivas, och prestera så att jag kan bära huvudet mitt utan att nacken slokar.

Jag vet att jag egentligen motiveras lika mycket av att se duktiga människor prestera. Jag blir aldrig så sugen på att träna och tävla som när jag ser andra göra det. Än mer om det är någon som jag anser gör det väl. 

Och att göra det väl behöver inte innebära att den personen presterar en internationellt gångbar tid på vald distans eller gren. Det räcker faktiskt att se att någon, som med sina förutsättningar, gör det bra, trivs med det och blir lyckligare av det.

Jag har låtit de gråa jobba. Jag har alla delar så vansinnigt klart för mig. Jag ser sambandet mellan träning och resten av livet och kraven tillhörande det. 

Men jag kan inte för mitt liv förmå mig att formulera en kortfattad textramsa som konkretiserar det. Att något så enkelt och fundamentalt kan vara så svårt att sammanfatta!

Jag får fortsätta tänka! 

Jag ska bara hinna laga mat, handla, fixa nytt elavtal, byta bajsblöja, packa upp väskan från resan, träna och skriva lite på bloggen...

Fila på din egen livspolicy och glöm inte att glädje bara MÅSTE ingå! Ha det så kul!

//
Jocke

Att bli frälst av trail...

Den stora frågan, asfalt eller skog?

Skog om ni frågar mig idag, men så har det inte alltid varit.
Jag var ju en hängiven asfaltsjunkie, eller?

Det där med trail har lockat och pockat i några månader, men jag har liksom inte tagit mig i kragen.
Bortförklaringarna har varit många och dumma, typ man kan möta skummisar, där finns farliga djur eller så trillar man och slår sig.
Och det där med uppför och nerför allt i en salig blandning, är det här med trail verkligen något för mig?
Jag menar varför utmana sig själv när man kan springa på platten utan att riskera att snubbla, ja här nere i Skåne är det just platt, överallt.
För att hitta skog måste man köra en bit, och det har man ju inte ork till var och varannan dag.

Men till slut blev suget en helg plötsligt för stort. Dessutom lyckades jag lura med min man och vår ena hund (båda två visade sig vara väldigt lättlurade).
Bilfärden slutade vid en MTB bana i Klåveröd här nere i Skåne.

Känslan går inte ett beskriva, jag är fast, längtar redan efter nästa pass.

Bara så ni vet, kan jag, kan ni!!

Vid tangentbordet, Monika

P.S. Det farligaste jag träffade på var en Islandshäst, två glada pensionärer och en hund. Och en massa cyklar, men de hör ju hemma på en MTB-bana D.S.

Uppstart efter nio månader...

Under föräldrautbildningen sade barnmorskan till oss att under de två första månaderna med ett litet barn är det vanligt att man känner sig som en "mjölkmaskin". Jag tänkte inte så mycket på det då men nu förstår jag vad hon menar...

Att min tid styrs av en liten flicka på fem veckor hade jag aldrig kunnat föreställa mig. För det mesta är det sjukt mysigt och ja, det är en gåva att få barn. Men ibland får jag erkänna att jag är frustrerad över att inte hinna träna varken mig själv eller min fyrbenta kollega.

Under graviditeten insåg jag ganska snabbt att min kropp inte orkade med någon vidare träning. Att gå från 5-6 pass per vecka till ingenting var deprimerande. Att gå upp i vikt var inte heller någon hit även om jag förstod att det skulle ingå. Dock kunde jag gå raska promenader fram till de sista veckorna.

Nu är det dags att successivt börja bygga upp kroppen igen. Det tänkte jag göra tillsammans med min lilla kollega Jänta, som även hon varit ledig. Jag har faktiskt kunnat träna med henne fram till bara några dagar innan min dotter föddes. Men inte alls så mycket fysiskt krävande träning som långa spår, räddningssök, fysträning mm.

Eftersom jag älskar att fysträna själv har Jänta fått hänga på. Eftersom vi jobbar tillsammans hänger hon med mig överallt. Vi springer, cyklar och promenerar tillsammans. För att komplettera Jäntas träning har jag även kört vattenlöpband på Lundabygdens djursjukhus en gång i veckan. Det för att behålla hennes muskelmassa och få henne att hålla längre på grund av hennes krävande tjänst.

Innan förlossningen trodde jag att man skulle vara hur pigg som helst efteråt. Men tji fick jag... Känner mig som Barbapappa utan några som helst muskler :-( Att på nio månader gå från vältränad till detta känns deppigt. Men nu är det bara att bita i det sura äpplet och skaka bort gelén runt magen. För varje dag som går blir magen mindre och promenaderna längre och raskare. Det är en befrielse! Sedan är det ju det där med tid, IGEN... Till skillnad mot många andra barn gillar vår dotter inte att åka vagn, vilket hade underlättat om hon gjorde eftersom hennes mamma vill motionera och träna med sin kollega. Det blir långsamt bättre och bättre så håll tummar, tår och tassar för att det blir bättre!

Nu börjar min sambo ny träningsperiod och jag är något enormt sugen på att stegra min träning. På grund av komplikation vid förlossningen får jag inte springa förrän efter 16 veckor, ja du läste rätt, 16 veckor!!! Efter 12 veckor får jag gå på Crosstrainer och fram tills dess är det promenader som gäller. Som nämnts i tidigare inlägg älskar jag styrketräning och några tunga lyft är inte heller att tala om... Det finns ingen anledning att inte följa sjukvårdens rekommendationer så min träning framöver kommer enbart bestå av promenader. Minst en lång rask promenad med dotter och kollega om dagen är mitt mål. Hoppas på att gelémagen försvinner så småningom samt ett lite bättre flås.

Igår på promenaden var min kollega sjukt charmig. Jag stannade för att plocka några björnbär, kunde bara inte låta bli. Ett av de björnbär jag plockade var lite dåligt så jag gav det till kollegan :-) Hon mumsade i sig och började sedan själv att plocka! Ett i taget försiktigt och bara de mogna, sött!

Nu är det dags att sluta de blå några timmar innan det är dags att agera mjölkmaskin igen! Lite stressande att sova när man vet att man snart blir väckt, men ack så mysigt att ta upp en liten sömndrucken flicka som tittar på en med stora blå ögon!

God natt!

Lite nytt till träningsgarderoben

Vad säger ni? Är det inte dags för bloggens första modesvep?

Att jag älskar att shoppa är väl ingen nyhet!
Nedan ser ni ett axplock av det jag gillar mest för stunden.
Att shoppa på nätet är FETT! Jag menar utbudet är ju enormt!!!

Varje siffra är klickbar, så att ni hamnar där jag hittat grejorna! Bara shoppa på!

1. Gul hood från Kari Traa. Denna står överst på min önskelista. 

2. Flerfärgad hood från Kari Traa.

3. Tights Karii Traa, dessa har jag själv. Sitter som en smäck vid alla former av träning. Ett stort plus för priset.

4. Tröja, Nike tech flecce cape.

5. Skor Merell trail glove 2.

6. Pannband Under Armour, vändbart då blir insidan rosa och svart.

7. Känga från The North Face, nu till ett riktigt bra pris.

Håll tillgodo.

Vid tangentbordet/Monika

P.S. Ni tänker väl på att hålla koll på alla rabattkoder , innan ni klickar hem era varor D.S.

Förkylningens förbannelse

Sedan midnattsloppet har jag inte tagit ett enda träningssteg. Det börjar faktiskt kännas tråkigt.

Det som satt stopp för mig är en liten löjlig förkylning. Jag är långt från sängliggande och känner mig egentligen inte dålig alls, men det är liksom dumt att stressa på och skapa större problem. Absolut värst har det varit de tre senaste dagarna då jag befinner mig på obetydligt avstånd till friskhet, men ändå är jag inte riktigt där.
Jag vilar någon dag till sedan hoppas jag på att friskheten är nog för att komma igång igen.

Träningsmässigt väntar en ny period. Jag ska fokuser på att friska på lilla vaden och vila från de hårda passen. Har jag tur följer en liten viktnedgång med, vilket det i ärlighetens namn inte skadar att kamma in. Jag ser mig absolut inte som fet, jag är inte i någon risk gällande min hälsa, men vikt är helt enkelt dåligt när man ska springa. Ännu sämre om man ska springa efter att man simmat och cyklat. Jag, ni förstår vart jag vill komma!

Idag var jag dessutom ute och cyklade (långt från tränade ändå) med min kusins dotter. Inte den kusinen som brukar frekventera denna blogg, utan en äldre och kvinnligare.
Hennes 15-åriga dotter hade upptäckt att cykla fungerade bra som alternativ träning när knäna var onda efter många steg i fotbollsskor. Eftersom hennes mor, och hon själv för den delen, känner till mitt stora cykelintresse valde de att undra lite om vad man ska ha för cykel med mera. Det var en lycklig 15-årig flicka som fick prova pedaler där man sitter fast och cykel av både plast och metall.
När man ser på cykling ur det perspektivet är det svårt att inte tala för mountainbike. Det är en fin utbildning att hålla balans, parera och jobba med förutsättningar i skogen och jag är övertygad om att om det är skogen som är utbildningen i unga år, blir man en bättre landsvägscyklist i äldre dagar. Se på de proffs som har rötter i mountainbike eller cyclocross, Sagan, Stybar med flera. De har skills!

En som inte hade de skillsen var Gwen Jorgensen som testade asfalten i London hårt under finalen av triathlonvärldscupen. Det, tillsammans med att Anne Haug simmade som mig, typ, gjorde att det var vidöppet för Non Stanford som inte ens lät sig stoppas av ett litet straff efter att våtdräkten hamnat utanför lådan. Sjukt imponerande. Imorgon är det herrarnas tur... Det lär vara en Brownlee som vinner. Alistair gissar jag på!

God natt!

//
Jocke

Presentation: Joakim

Presentationerna fortsätter...

Det är dags för kollektivets och bloggens ryggrad. Mannen som inte kan hålla käften...

Vem är du?

Joakim. 33 år. Pappa. Skåning. Triathlet. Idrottsfanatiker. Sportfanatiker. Hundägare. Med alldeles för högt BMI! Men obotlig optimist.

Jocke på sin cykel...          Foto: Johanna

Vad gör du en ”vanlig” dag?

Jobbar, eller är ledig, det är lite huller om buller med det där. Många dagar tränar jag. Sedan jag upptäckte cykling och triathlon är det lätt att träna. Det känns nästan konstigt de dagarna jag inte tränar.

Det gör det inte sämre eller svårare att jag lever med Johanna som är tämligen aktiv. Det låter som en klyscha, men det är faktiskt en livsstil!

Vad är din idrottsliga bakgrund?

Brokig! Hockey, simning, friidrott, fotboll, mountainbike och innebandy. Jag har aldrig förvägrats att prova något jag varit intresserad av. Båda mina föräldrar och deras omgivning har alltid tyckt om och utövat idrott. Jag har fått det med både blod och bröstmjölk. Det är jag tacksam för!

Hur ser dina mål för 2014 ut?

Det är väl egentligen att genomföra ett antal triathlontävlingar. 

På vägen blir det väl någon löpning och någon cykling med.

Jag kommer att sätta lite tids- och prestations-krav så småningom, men jag vill trots allt avvakta lite och se hur grundträningen går under hösten, så att jag inte helt plötsligt står med ouppnåeliga mål!

Exakt vilka tävlingar det blir återstår att se. Men jag har utmanat en kompis på Ringsjön runt och han svarade med att utmana mig tillbaka på Trelleborgs triathlon, så dem två är redan inbokade! Fast det lär bli fler! Bortåt 8 -10 tävlingar under säsongen, typ.

Distansen på triathlon kommer att vara sprint. Jag behöver bygga upp kondition, snabbhet, teknik men ändå kunna hålla träningsmängden till en rimlig omfattning. Längre fram i livet kanske det kan handla om längre distanser, men sprint är ”grejen” 2014!

Vad blir då den röda tråden för hösten och vintern 2013?

Det blir mycket uppbyggnad. Mycket träning. Ska försöka hålla mig ajour och förbättras i alla tre grenarna. Periodisera hårt, med fyra veckors perioder. Denna säsongen blev märklig med skada och sedan ett mål som egentligen krävde långa pass. Nu är det lättare att rikta träningen.

Jag tänker komplettera löpbandet, bassängen och trainern med styrketräning under de mörkaste månaderna.

Just nu, i början på september har jag en lätt känning i höger vad och hälsena, vilket pekar mot ”gubbvad”, vilket i sig inte bara indikerar ålder utan även att löpningen kanske bör få en liten paus. Problemet i sig hänger säkert ihop med en lite märklig högersida, uppifrån och ned. Jag har varit hos naprapat och fått konstaterat att min högra baksida är lite kort, från sätet och nedåt, så det ska stretchas och behandlas. Det är min förhoppning att kunna rapportera lite om problemen på bloggen med så att jag kan bidra till andra på samma sätt som folk gjort till min egen kunskap och förståelse för vad som händer med min kropp, via Google. Internet är fantastiskt.

Utöver det ska jag coacha Johanna som vill komma igång med löpningen efter graviditeten, och jag har något annat coachingoffer på gång, och det är kul det med. Att coacha ger ju mer kunskap och fördjupar förståelse och ger idéer till träningsupplägg. Fast, det är klart, det finns ju alltid mycket att lära för en amatör...

Vad får din Nyckelpiga att flyga?

Utöver de djupa, fundamentala värdena i livet som familj, vänner och hälsa är jag fullständigt prylgalen. Cykelsporten och triathlon passar mig bra för att det är inga problem att frossa i prylar. Jag hoppas att min ekonomi tillåter mig att prova mycket så att det blir flera recensioner här på bloggen. Planen är att bygga en cykel eller två. Båda är väl lite svävande, men det skulle vara jäkligt roligt om det gick i lås! Jag kan faktisk lova att det kommer fullödiga rapporter om byggena blir av.

Nyckelpigan hoppas också att Jocke får bygga på så att vi alla får se snabba hojar på vägarna till våren! Kämpa på!

//

Nyckelpigan

Presentation: Christian a.k.a. Kusin Vitamin

Nyckelpigans yngsta deltagare, sånär som på den mänskliga maskoten Svea, är Kusin Vitamin.

Till skillnad från de andra är han ung nog att leva på talang... Här är han!

Vem är du?

Christian. 26 år. En lagom lat student. Kraftigt ”nernördad” i ishockey.

Vad gör du en ”vanlig” dag?

Jag spenderar någon timme i skolan. Efter det läser jag lite. Jag tränar om tid, och humör medger. I så fall cyklar jag, eller springer, vilket vädret passar för.

Vad är din idrottsliga bakgrund?

Det var ishockey som gällde i min barndom och ungdom. När det inte var roligt provade jag handboll och innebandy.  Jag ska väl inte påstå att viljan att träna var påtaglig. Jag gillade att spela match, men saknade väl disciplin att träna. Det får väl säga att det kvarstår än idag. Det är ofta jag tänker att jag ska börja och ta tag i det. Det händer att jag antar dumma utmaningar som tvingar mig att träna. Under sommaren har jag lite lättare då det är lite mer inspirerande att cykla, och hockeyn ligger, lustigt nog, på is.

Hur ser dina mål för 2014 ut?

Jag fruktar att min kusin, Joakim, kommer att utmana mig i något. Som vanligt.

Jag kan inte påstå att jag satt några mål än. Jo, förresten! Midnattsloppet! Det bestämdes ju i samband med att jag var där och kollade i år. 

Skulle jag på något sätt få för mig att simma så skulle det vara intressant med triathlon. Det känns i och för sig lite mer avlägset, men inget är omöjligt. 

Att cykla Ringsjön känns snart som en tradition.

Men en sak är helt säker. Vätternrundan är inte med i planen 2014. Längre fram är det inte omöjligt, men då är det ”all in” som gäller. Ett tufft satt mål, och hård satsning hela vägen.

Vad blir då den röda tråden för hösten och vintern 2013?

Jag står kvar vid att när humöret är det rätta blir det träning. På så sätt tänker jag hålla hälsan OK och känna mig lite lagom ”fit”.

Studierna kommer nog att ta en hel del tid då de närmar slutet. Det gäller att hålla nivån uppe, avsluta med stil och fortsätta med att skaffa sig ett bra jobb.

Under vintern tar dessutom mitt engagemang i hockeyn mycket tid och det blir ofta sena kvällar.

Innan säsongen är igång igen är förhoppningen att jag skaffat mig en ny, unik, cykel som ni säkert får se mer av på den här bloggen.

Vad får din Nyckelpiga att flyga?

Utöver nära och kära, vänner som familj, är det som lyfter min tränande nyckelpiga de dagar då det är strålande solsken, vindstilla, eller så nära det blir i Skåne. Att då få trampa ett par mil... då lyfter min lilla motionerande nyckelpiga.

Förhoppningsvis blir lyftet större med ny, lätt, snabb cykel dessutom!

Vi hoppas se mer av Kusin Vitamin på hans nya cykel!!!

Och vill någon följa en kunnig hockeynörd är det bara att knappa in @C_Winnberg på twitter...

//

Nyckelpigan

Recension: Houdini wrist stash band

Löpartights i all ära, men ibland saknar jag en ficka att ha husnyckeln i. 

Min lösning på detta stora problem är liten och enkel, den heter: 

Houdini wrist stash band

En mycket fiffig och smart lösning, ett handledsband i det snabbtorkande materialet "liquid skin". 

Handledsbandet har en dold ficka med en finurilg loop inuti, där man fäster sin nyckel.

Jag tycker handledsbandet är perfekt när man är ute och motionerar, eller när man tillbringar en dag på stranden, eftersom jag inte har fickor i min bikini heller. 

  

Med andra ord är det ett perfekt tillbehör när man vill hålla koll på sina pinaler, för en slarvmaja som mig själv!

+ + + + + + + + + + PLUS + + + + + + + + + + +

+Sitter skönt om handleden.

+Finns i många olika färger, ett stort plus om ni frågar mig. 

+Houdinis smarta miljötänk att ta till vara på stuvbitar. 

- - - - - - - - - MINUS - - - - - - - - - - -   

- Ta inte en för stor storlek, då det finns en risk att det korvar sig och kasar ner. 

  

Vid tangentbordet

Monika 

Presentation: Anders a.k.a. Sprattlande Sillen

Ingen firma klarar sig utan en ingenjör, det vet alla. Därför har Nyckelpigan Anders. Anders kan tänka som ingen annan. En klippa när någon behöver bolla en idé!

Håll till godo...

Vem är du?

Anders, en analytiskt drivande själ.

Anders under en tur, tidig vår 2013                   Foto: Joakim

Vad gör du en ”vanlig” dag?

Jag försöker hitta det kreativa i min omgivning. Det sker oftast där jag är och det är vanligtvis på mitt jobb.

Vad är din idrottsliga bakgrund?

Jag vill påstå att jag i princip har ingen idrottslig bakgrund över huvud taget. Jag har spelat fotboll och friidrott fram till jag var 13 år.

Efter det har träningsviljan och intresset kommit i skov. Bit för bit har viljan att komma igång tagit sig, och beslutet att cykla Vätternrundan pushade mig på ett bra sätt. Det blev så att 30 år efter att spikskorna hamnade på hyllan var jag igång igen.

Hur ser dina mål för 2014 ut?

Jag sätter som mål att ha roligt. Jag ska ha så roligt som möjligt i samband med fysisk aktivitet av varierande slag.

Under sommaren har jag dessutom lyckats måla in mig i något av ett hörn. Jag har sagt att jag SKA göra ett triathlon. Men jag nöjde mig väl inte där utan bredde på med att jag, på Trelleborgs triathlon, ska lämna Jocke på startlinjen. Sedan ska jag hålla mig så långt före honom att han inte ens får chansen att se min rygg. Jag ska klura ut hur jag ska prestera den simningen bara...

Går det bra i Trelleborg är jag inte främmande för att delta i Malmö triathlon. Jag var och tittade i år när Jocke var med och det verkade som ett lockande arrangemang. Men först och främst Trelleborg, så får vi se hur det går.

Tittar jag bortom 2014 ser jag, i en avlägsen framtid, att jag hoppas genomföra en halv Ironman. Var och när får visa sig senare.

Vad blir då den röda tråden för hösten och vintern 2013?

Jag är främst ute efter kontinuitet i min träning, utan att känna stress i någon del.

Jag ser det som att jag har tre separata grejor att träna på under vintern. Jag ska lägga fokus på var för sig utan att den ena förstör för någon av de andra. 

Det blir att bygga upp den klassiska vägen med intervaller, distans och återhämtning.

Den första svårigheten är att hitta en rytm i var gren för sig. Jag måste jobba med att leta upp mina nivåer, var jag kan hitta en arbetstakt som är fungerande.

Senare, längre fram mot säsongen så att säga, är det dags brickpass för att försöka hitta växlingen, mellan cykel och löpning. Att kunna växla utan att någon av grenarna fallerar. En vinnande kompromiss kan man säga.

Jag tror att jag måste lära mig att hitta ett tempo som håller hela vägen. Jag har upptäckt att jag har svårt att växla tempo. Ju snabbare jag kan hitta min takt, min arbetsnivå, desto bättre. Det gäller att lära kropp och huvud att koppla nivå av ansträngning till tempo. För mig handlar det mycket om att inte gå för hårt och gå på rött. Det går ju inte att komma upp från simningen och vara för trött för att kunna gå på. Och jag har förstått att löpningen blir väldigt lidande om man går för hårt på cykeln.

Utöver det är målet förutom att öka tempot som sätter gränsen för var det ”röda” går. Att kunna höja tempot utan att höja pulsen, så att säga.

Under hösten kommer det bli mer fokus på teknik, därefter kraft och uthållighet, och sedan när det närmar sig ska jag väva ihop allt.

Vad får din Nyckelpiga att flyga?

De dagar då jag omges av kreativa människor.

Givetvis gör det inget om det sällskapet kombineras med aktivieter som tilltalar mig.

Min fru, Monika, är viktig för mig. Hon bidrar med mycket och brukar vara påhittig och kommer med roliga förslag. Det berikar och hjälper min kreativitet.

I plurret, Sprattlande Sillen!!! Simma på, Nyckelpigan hejar på dig!!!

//

Nyckelpigan

Presentation: Monika a.k.a. Genusproffesorn

Högst drivande i Nyckelpigan och framför allt i dess visioner och upptåg är Monika. Utan henne hade det inte varit något med något tror jag. Hela historian med att det blev just en nyckelpiga som fick stå maskot för det lilla kollektivet är troligen en idé från just Monika. Mer om det en annan gång...

Nu ska ni få lära känna henne...

Vem är du?

Monika. 41 år. Levnadsglad. Djurälskare.

Monika på sin förra cykel...                    Foto: Joakim

Vad gör du en ”vanlig” dag?

Jag jobbar. Jag har förmånen att få jobba med både människor och djur, på ett djursjukhus där jag ansvarar för verksamheten. Det innebär att jag jobbar en hel del, men när jobbet är klart rör jag gärna lite på mig. Om det sker genom målinriktad träning eller spontana promenader med hundarna är egentligen oviktigt. Det är härligt med båda.

Vad är din idrottsliga bakgrund?

Jag får nog kallas för något av en ”slowstarter”. 

En kort tid var det handboll som gällde.  Och jag har spenderar en hel del tid stallet med hästar, precis som många andra unga tjejer.

Nu, senare i livet, har jag hamnat i min egen positiva hälsospiral, och efter att jag hoppade på utmaningen att cykla Vätternrundan har det verkligen tagit fart. Det sporrade och peppade mig så att jag verkligen hittade motivationen och kunde ta tag i att bli disciplinerad.

Hur ser dina mål för 2014 ut?

Jag vill öka min uthållighet. 

Både när det gäller löpning och cykling. 

Jag har upptäckt att jag begåvats med en ”dieselmotor”, och den kräver sin startsträcka. Farten känns inte så viktigt för mig och jag känner att jag mår mycket bättre av att få bita ihop och härskna till lite. Tjura ihop och kämpa. Motståndet peppar mig. Jag kommer igång när andra tröttnar.

Vad gäller löpningen vill jag kliva upp på distanser på milen och där över. Att få flyt i löpningen på de längre sträckorna och känna att jag kan kriga på, länge och väl. Gärna i skogen, på småstigar eller i tuffare terräng. 

Träningsmässigt blir målet att komma ut i skogen och undvika att tråka på asfalt.

Jag tycker att cyklingen är lika rolig, men jag ser ingen Vätternrunda under 2014. 

Längre fram kommer det säkert att komma repriser, eller rättare sagt nya försök, men det får bli ett mellanår när det gäller den sjön. Jag hittar säkert andra utmaningar vad gäller två-hjulingen.

De lite längre promenaderna kommer vara kvar, både för att hundarna behöver dem och för att jag uppskattar dem.

Jag har bestämt mig för att vara med på stafetten i Trelleborg triathlon tillsammans med, bland annat, Johanna. Vi letar väl fortfarande lite efter någon som vill ta sig an simningen, Johanna ska springa och jag ska cykla, det är bestämt. Vi får väl snacka ihop oss om hur vi vill att vi ska prestera. Är vi väl där är det ju tävling så det blir inget ”fjösande”! Att slå Jocke, och Anders, om de är med, hade varit kul, eller kanske att bli snabbaste stafettlaget.

Utöver det håller jag det öppet. Känner jag mig själv och min omgivning rätt kommer det dyka upp utmaningar och idéer så det räcker och blir över.

Vad blir då den röda tråden för hösten och vintern 2013?

Det är helt klart för mig att jag ska jobba på de långa passen. Låta dieseln få jobba. 

Jag är så nöjd med och tacksam för att upptäcka att man kan få ordning, och fart på sin träning och komma i form efter att man fyllt 40.

Jag trivs jättebra med att träna på trainer med cykeln och där är det lätt att moderera och justera sina pass till precis det man önskar. Då kan man få ut precis det man vill.

Jag ska flytta ut fler löppass i skogen, öka förmågan att springa i terräng så att möjligheter att springa något terränglopp eller så öppnas.

Det gäller att låta löpningen få den plats det behöver, och så varvar man det med lite styrketräning så att det blir trevlig omväxling också.

Jag måste utmana mig själv för att inte tappa tråden och intresset och hamna i tristess. Det fungerar inte riktigt att sätta några få tävlingsmål enbart, så för mig flyter mål och den röda tråden ihop något. Jag vill att min dagliga träning utmanar och hjälper mig mot nya höjder så att säga. Det håller mig motiverad, glad och sugen på att träna.

Att få träna tillsammans med mina träningskompisar och med min man, Anders är också kul och ger mig mycket.

Under vintern och våren hoppas jag att kunna bli lite bättre på att simma också så att jag kan hänga med och simma i öppet vatten nästa sommar. Jag provade det någon enstaka gång i år och det var riktigt kul.

Vad får din Nyckelpiga att flyga?

Mina nära och kära. Min kära man, Anders som är med på alla infall, idéer och upptåg som faller mig in. Han är med i vått och torrt och balanserar mitt liv.

Nyckelpigevännerna är också underbara. Det är så roligt att dela sitt intresse med människor man tycker om.

Det kommer väl knappast som någon överraskning att jag gillar prylar. Jag tror att jag samlat ihop fler cykelbyten på ett år än vad de andra nyckelpigorna gjort totalt. Men det är knappast enbart cyklar som lockar... Allt man kan shoppa är trevligt. Om än med en rätt så bra tonvikt på träningsprylar. Det hoppas jag kunna dela med mig av lite här på bloggen så småningom.

När det inte är träningsprylar gillar jag att köpa inredningsprylar och vara lite kreativ och dekorera hemmavid.

Då så Monika... Nyckelpigan väntar på dig i skogen! Komsi komsi!

//

Nyckelpigan

Racereport: Midnattsloppet, Malmö, 2013-09-07

I ett svagt ögonblick knappade jag in på Midnattsloppets hemsida och anmälde mig till, vad jag trodde det var ett jippo. Kul med något mer mål än Vättern och triathlon, liksom. Samtidigt trodde jag att det var att ta sig runt och njuta av jippot som gällde.

Jag hade väl, i bekvämlighetens tecken, satt ett mål för mig själv som egentligen inte satte mig på prov eller tvingade mig att prestera.

Jag har argumenterat för mig själv att jag inte tränat för att springa en mil, i alla fall inte på någon vidare tid. Målet var ställt till Vätternrundan. Det är 300 km cykling.

Specifitet* är ett viktigt begrepp inom träning och att hålla på och cykla någonstans mellan 10 och 14 timmar är ju inte speciellt likt att springa någonstans mellan 40 och 60 minuter. Att pulsen dessutom bör slå typ 40 slag mer i minuten när man springer gör det inte lättare. Och nej, jag vet, jag har inte tränat rätt för ett triathlon på sprintdistans. Men det blev lite laga efter läge. Alltså, genomför triathlon, se hur roligt det är, och genomför ett 10km-lopp men förvänta ingen hjälteprestation och kräv ännu mindre.

På vägen lyckades jag lura med mig en kompis, Kim, som även han kanske trotsade förnuft och anmälde sig.

Så kom dagen. Jag hade hämtat ut tröjan som ersätter nummerlappen. Det fungerande smidigt, via Stadiumbutik, och med den kom chip till skon och lite annat trams.

Med mig fick jag Johanna, dottern, Monika, Anders, Christian och Kims sambo Hennie. En ansenlig hejarklack, får jag säga. Men med tröjan och 5300 andra löpare som tagit på sig likadana tröjor blev resultatet att de aldrig såg mig, förrän efter jag gått i mål och det samma med mina iakttagelser av dem, trots att Anders var klädd i utmärkande klädsel och borde vara lätt att hitta. Jag hittade honom... efter målgång!

Och det är faktiskt egentligen loppets enda stora fel. I övrigt är det för jäkla trevligt. En snabb, lätt, flack bana som är bred och lätt att ta sig fram på. Många löparkompisar att tävla med och inspireras av.

Loppet startar på Stortorget som är ombyggt til någon form av löpartorg, med underhållning, musik, baja-major, och startfållor. I anmälan fick man ange vad man trodde att man skulle ha för tid på milen. Därefter placeras man i olika grupper som släpps iväg på olika tider, för att minska trängsel och faktiskt även hjälpa den enskilde löparen så att han eller hon (ni kommer aldrig höra ordet "hen" från mig) slipper bli omsprungen konstant. Eller tråckla sig fram förbi långsammare löpare för den delen.

Jag hade med mina planer hamnat i startfålla 2A. Framför mig stod 1, som var elitlöpare, typ, och de som deltog i maskeraden. I min startfålla stod nästan 900 personer. Ändå var det inte trångt i ens 200 meter. Mycket bra, imponerande till och med.

Kim, som fick en starfålla lite längre ner, och klagade faktiskt lite på att det var trångt. Han hade över 8 minuter på första kilometern. Det hade inte jag, så ett tips är att inte vara FÖR ödmjuk när man anmäler sig. Chipet på skon gör dock att den biten man går innan startlinjen slipper komma med i tiden man får för att avverka. Min första kilometer gick på 5 minuter, ganska exakt, både enligt klockan och banan. Det var nämligen så väl att jag startade klockan när jag passerade startlinjen och 1000 m uppnåddes precis där arrangören markerat det.

Banan går förbi Malmöhus, genom Slottsparken, knixigt upp genom utvalda delar av Slottstaden för att sedan passera nya stationen på Triangelen (nej det är inte felstavat!), för att tangera Möllevångstorget och sedan, återigen knixa, genom Lugnet, denna gång.

När man vänder in på Södra Förstadsgatan är det mycket folk och "vimligt". Självklart är det lite halvkul med krogbesökarnas hejarop, och det var minst sagt frekventa vid "Möllan".

Ner till Gustav Adolfs Torg för att sedan vända upp längs med kanalen och ta en runda bortom Drottningtorget innan man drar sig förbi Caroli för att sedan ta en sista liten omväg via Baltzargatan och Kalendegatan innan man får gå i mål på Södergatan.

En bana där det händer saker hela tiden. Det finns saker att titta på och njuta av (nåja...) och tankarna hinner inte vandra iväg till trötthet eller nedslående konstaterande. Som sagt innan är den dessutom flack. Den enda stigningen jag kunde ana var efter att man passerat under Regementsgatan och skulle upp till gatunivå igen.

Min tid stannade på 49.33, återigen matchat på klocka och officiell. Dock hävdade klockan att jag sprungit 200 meter extra, vilket inte är omöjligt, med tanke på vägval och vätskedepåer med mera.

Jag är mer än nöjd. Jag har inte sprungit längre än 5 kilometer många gånger på träning. Och i så fall har det skett som kvalitetspass genom intervaller eller liknande. Och de gånger jag försökt springa lite fortare har det inte gått speciellt bra. Min senaste godkända prestation, vad avser löpning var den jag gjorde på Malmö Triathlon och det var minsann inget som i sig var något att ha, det räddades av att det var efter simning och cykling och att det gick lite bättre än väntat.

Jag är nöjd med att klara mitt mål med råge efter att jag haft mindre än två månader att ställa om från cykla runt en stor sjö i moderat tempo till att springa så fort jag kan i 50 minuter. Det ger faktiskt mersmak inför höstens träning och nästa säsongs tävlande!

Så till en sammanfattning då...

Min egen prestation får 4 av 5... Det var bra, jag överraskade mig själv!

Arrangemang: 3 av 5

Jag drar en poäng för att starten är förlagd till sen kväll. Jag vet det liksom är nödvändigt om det ska bli något med midnattsdelen, men det gör det svårare att prestera. Den andra poängen dras för att alla har likadana tröjor. Det blir svårt för nära och kära att följa en. Och jag VÄGRAR att springa med solskärm som någon valt för att sticka ut! Det heter SOLskärm!

Bana: 5 av 5

Flack, bred, trevlig. Helt avstängt från trafik. Klockrent!

Väder: 5 av 5

Perfekt väder, inte för varmt, inte för kallt. Jag sprang i korta tights och den obligatoriska T-shirten. Det är förstås ren tur, men ändå utmärkt!

Publik: 4 av 5

Saknar det sista jämfört med Vätternrundan, Malmö Triathlon och Göteborgsvarvet där man verkligen bärs fram av folk. Här är det fortfarande lite folk som står och tittar på "fjånarna". Men ändå kusligt bra!

Goodies: 4 av 5

En tröja, en Nike av bra kvalitet! Chokladmjölk, vatten, banan och någon bar. Helt OK! Att det inte blir en 5:a handlar bara om att jag är kräsen!

TOTALT: 4 av 5

Bra, mycket bra. Kan man hantera tiden på dygnet är det egentligen bara svårigheten att dela med sig med sina anhängare som är minus. Ett lopp jag rekommenderar alla att delta i!

//

Jocke

* Specifitet innebär att träningen utformning och tillämpning skall påminna, förbereda och ansluta till den typ av aktivitet, intensitet och form som tävlingsprestationen utgör.

Presentation: Johanna a.k.a "Yomamma"

Under Nyckelpigans historia, om än den är kort, har det mest varit den där Jocke som härbärgerat här och spridit sina åsikter, såsom bönder sprider gödsel, typ.

För att visa lite mer att det faktiskt är ett kollektiv bakom bloggen tar Nyckelpigan själv tag i det hela och intervjuar i en serie de som utgör kollektivet.

Först ut är Johanna, som tvingas stå ut med gödselspridaren, eftersom de bor ihop... Vojne vojne, som finnen säger. Nåväl...

Vem är du?

Johanna. 30 år. Nybliven mamma. Hundägare och därmed hundälskare. Sambo med Joakim.

Johanna                                               Foto: Joakim

Vad gör du en ”vanlig” dag?

Just nu... Ammar skulle jag säga, rent spontant. Men normalt sett är det ganska så oregelbundna rutiner i och med att mina arbetstider är varierande. Men att rasta hunden är ju en fast punkt i tillvaron och det blir väl en hel del träning med min lilla schäfertik också.

I övrigt tar jobbet såklart stor plats, men även träningen får stort utrymme. Vilken typ av träning jag sysslar med beror mycket på tid på året, tid för utövande och så låter jag lust och känsla styra en hel del.

Just nu är jag lite begränsad efter förlossningen, men ser verkligen fram emot att komma igång igen. Än så länge är det promenader som gäller, men jag hoppas kunna accelerera så småningom.

Vad är din idrottsliga bakgrund?

I barndom och ungdom har det varit ridning och fotboll. 

Jag saknar i stort sett alltid hästarna, de var en stor del av mitt liv från att jag var 4 år, genom tonåren och upp till ”nästan vuxen”.

Fotbollen var rätt så seriös ett tag och när det blev för allvarligt var det väl inte lika roligt längre. Med en pappa som är disciplinerad med sin motion blev jag mer eller mindre tvingad att börja springa i 20-års åldern. Med tiden blev det faktisk kul.

Senare kom styrketräning in i bilden. Det är väl inget att hymla med att jag vill se bra ut och hålla en juste form och då är det kul att kunna bygga på och forma kroppen. Dessutom är det, enligt mig i alla fall, roligt. Sambon brukar säga att jag är duktig på att göra övningar korrekt och ”strikt”, och det får man väl ta som beröm.

Hur ser dina mål för 2014 ut?

Det är väl inte helt klart. Jocke (sambon) har lovat att coacha mig med min löpning så att jag kan göra några resultat på små lopp eller liknande.

För mig blir det nog viktigt att komma tillbaka till samma form som innan graviditeten och jag gissar att jag, med min otålighet, får en del att jobba med.

Det känns som att jag vill klara köra på i en mil. Det var länge sedan jag sprang så långt med flyt, känner jag.

Vad gäller att sätta mål kommer de nog att vara lättare att sikta på att prestera på 5 kilometer och vara relativt snabb, på den sträckan.

Jag har även lovat att delta i ett stafettlag i Trelleborgs Triathlon tillsammans med bland annat Monkan (som också är en Nyckelpiga, reds. anm.). Då är det ju 4,2 kilometer som ska avverkas, så det ska väl gå bra... hoppas jag!

Jag hade gärna cyklat, men innan jag blev gravid hade jag väldigt svårt att hitta rätt med sittställning och hade lite kladd med mina höfter, som inte är så raka, om man säger så. Vi får väl se vad han, mekanikern jag bor med kan fixa... Det hade varit roligt att rulla på.

Vad blir då den röda tråden för hösten och vintern 2013?

Det blir nog någon form av uppstart. Att komma igång efter graviditeten och komma ifatt, tillbaka till den form jag hade innan.

Jocke har lovat mig att coacha. Han är bra på att bygga träningsschema och har säkert idéer så att det räcker och blir över. Och det är nog viktigt att bryta mönstret med att ”bara” ge sig ut och springa. Om man nu vill bli bättre på det.

Det jag lyckats läsa mig till om träning för nyblivna mammor på nätet är så tråkigt så det är deprimerande, och det gör mig jättemotiverad att dela med mig av mina erfarenheter under hösten och vintern. Det ska jag göra genom att skriva här på Nyckelpige-bloggen så att nyblivna mammor i samma situation kan hitta något att inspireras av och kanske motiveras av. Det är så mycket skrämselpropaganda och negativt så jag ska försöka lägga ett positivt perspektiv på att ta sig tillbaka.

Vad får din Nyckelpiga att flyga?

Min lilla familj. Och min ”utökade” familj. Att få träna, både mig själv och min hund.

Givetvis är jag glad för att shoppa och ÄLSKAR träningskläder och friluftskläder. Jag är kräsen och hoppas kunna bidra med en recension eller två här på bloggen.

Med det tackar vi Johanna för nu och önskar henne lycka till. Nyckelpigan själv längtar tills hennes första inlägg ramlar in, det blir nog en bra kvinnlig "touch"!

//

Nyckelpigan

Recension: Salomon Sense Mantra

Jag har tidigare lovordat Salomons Speedcross som en sko som är tight och lätt.

Det enda jag varit negativ till är att sulan på just dem är ganska så lätt att slita ner om man inte håller sig till väldigt mjukt underlag.

I jakten på en perfekt sko blev det så dags att prova en ny produkt från det klassiska märket.

Nämligen...

Salomon Sense Mantra

Salomon Sense Mantra

Som vanligt håller vi oss till plus och minus..

 - - - - - - - - - - MINUS - - - - - - - - - - 

• Ännu en tight sko från Salomon. Jag är övertygad om att det finns de som har alldeles för breda fötter för att ens få ner dem i Sense Mantra. Givetvis hamnar det på pluskontot för andra.

• Liten drop. Det vill säga att det är liten skillnad på sulans tjocklek i hälparti och tåparti. Det kräver tillvänjning att springa med och jag är övertygad om att det gör att Sense Mantra tilltalar den mer vane löparen. Det gör att modellen i sig inte lämpar sig för vem som helst. Vi pratar om en sko som passar folk med smala fötter som sprungit en hel del innan...

+ + + + + + + + + + PLUS + + + + + + + + + +

• En tight sko. Jag vet att det blir tjatigt med att allt har två sidor, men det är faktisk så. Jag har inte breda fötter och Sense Mantra sitter som limmad på min fot.

• Snabbspännet. Smidigt, snabbt (såklart) och lirar bra med resten av skons passform. Bättre än traditionella snören!

• Sulan. Är så mycket mer hållbar än Speedcrossen. Detta hänger såklart ihop med vad det är för terräng man springer i. Mina terrängrundor går sällan i sand eller löst, mjukt underlag och ofta på stigar eller grus. Där är Sense Mantras sula perfekt, den levererar grepp utan att slitas ut på nolltid.

• Dämpningen är utmärkt. Om man springer på hårdare underlag ger skon mycket känsla av underlaget och på de stigar jag springer på är den precis lagom för min otypiska löparkropp.

Jag har använt skon från allt till intervallpass till längre distanspass samt en och annan dag till vardags.

Det enda jag kan känna att jag är lite sugen på den ännu mer raceinspirerarde S-lab Sense Ultra. En annan gång...

//

Jocke