PREMIÄR!!!

Nu växlar vi upp!

Det är dags för nyckelpigorna att flyga. Vi släpper vårt lilla koncept och växlar till ett nytt, större, mer kompetent och med större möjlighet till utveckling.

Det är dags för:

NYCKELPIGORNAS.SE

Det innebär att du som läst bloggen i den form den varit hittills nu kan fortsätta med det via sidan (eller direkt på blogg.nyckelpigornas.se).

På sidan hamnar lite annat, såsom tester, eller rapporter från de tävlingar vi deltar i!

Surfa in och låt dig väl smaka av vår meny!

//

Nyckelpigorna

Om idrottens ekonomi... eller Vinnare behöver aldrig förklara sig!

Det har på senaste tid varit mycket diskussion om att tjäna pengar på idrott.

Basen till det handlar väl i stor del om att Henrik Stensson var på väg att vinna Fed Ex cup och, numera, har dragit hem det och de 74 miljonerna. Drygt...
De stora summorna väcker ont blod. Mest hos folk som själv inte lyckats tjäna samma summor på sin idrott. Stensson ska inte behöva svara på en enda fråga om vinstpengarna. En vinnare behöver aldrig förklara!

Störst liv har väl Jonas Colting skapat genom sin åsikt att golf är en "pseudidrott där rökande tjockisar kan hävda sig". I sak finns det en liten, liten, liten poäng. Golf är inte en idrott där maximal syreupptagningsförmåga eller styrka avgör. Om man inte menar mental styrka.
Vad är idrott?
Det blir kärnfrågan. Och jag tror inte att idrottsintresserat folk världen över någonsin kommer att enas i frågan.
Så kan vi snälla släppa det där?
Jag är så trött på att det ska vara "min" sport som är rätt. Det finns inte rätt och fel! Och det är idrottens styrka. Att det finns en idrott för alla, alla som vill. Det finns ingen anledning att avfärda någon idrott, så länge idrotten eller dess representanter förstör för någon annan. Med det menar jag idrotten i sin renaste form, inte industrin som omger.
Då kan vi väl vara överens om att alla idrotter är existensberättigade och att samtliga idrottare får lov att älska sin idrott obegränsat! Alla är vinnare.
Och vinnare behöver aldrig förklara!

74 miljoner är vansinnigt mycket pengar! Jag kan inte tycka att någon idrottare är värd 74 miljoner i botten. Oavsett vad de gör, eller hur bra de gör det. De pengarna kan användas till fler idrottare istället för en. Dela summan på tio så är det tio golfare som kan utvecklas och bli bättre, med (sjukt) goda förutsättningar istället för en som kommer gå ur tiden medan han försöker göra av med pengarna.
Men Stenssons summa är inte unik på något sätt. De pengarna är det många som tjänar på idrott. Fotboll och hockey, i våra medvetenanden, men fundera någon sekund på de amerikanska idrotterna...
Anledningen till att pengarna finns där är att någon är villig att betala. Någon använder pengar de har för att skapa uppmärksamhet för sin person, sitt företag, sitt varumärke. De största pengarna kommer oftast från företag som inte har idrott som verksamhet. Fed Ex, till exempel.
Idag byggs inte en enda hall eller arena som inte döps till ett företagsnamn. Inte en enda TV-sändning saknar "presentatörer", inte ens på statlig publicservice-kanal. Reklamen kring idrotten är viktig. Idrott kostar pengar, det är ett som är säkert.
Och reklamen är faktiskt beroende av folk som är intresserade av att titta på idrotten och i samband med det utsättas för propaganda inför alla val man gör i livet. Därför är det kanske möjligt att Malmö FFs supportrar väljer bank efter namnet på en hemmaborgen. Eller inte. Men den aktuella banken är beredda att ta chansen. Och använda kundernas investerade slantar i processen. Det förlorar de säkert någon kund på. För kostnaden för publiciteten står ju företagets kunder med den kostnad de utsätts för valda tjänster. Vi anhängare (jag räknar mig till idrottens anhängare, med marginal) är alltså både köpkraften och finansiären. Tänk på hur mycket vi har att tycka till om och säga till om.
Att det blivit så mycket pengar inom idrotten är en produkt av engagemang. Att varje liten kille eller tjej som börjar med en idrott drömmer om att få stå framför publiken och lyckas. Att delta i det skådespel som ibland är mer välregisserat och rafflande än vilken pjäs eller film som. Att stå som vinnare.
För vinnare behöver aldrig förklara!

Med någon form av litet utslag av solidaritet kan jag tycka att de stora summorna borde fördelas så att fler kan utöva och utvecklas. För alla oss som inte nöjer oss med att titta, utan även vill utöva, vi som drömmer om att få lova att utöva mer, är pengar nödvändiga.
Det vi vill är att få tid att träna mer, att tävla mer. Och det är inte gratis. Jag vet inte hur mycket pengar jag lägger på mitt idrottande. Jag vet inte om jag vill räkna på det ens, med tanke på att en, i mina ögon, vettig cykel springer förbi 30 000 kronor med råge. Det ska finansieras på något sätt och det vanligaste sättet är att ha ett jobb. Jobb tar tid. Ni märker redan vart jag är på väg. Tid är pengar! Man kan inte köpa sig lycka eller hälsa, men det är inga problem att köpa tid. Eller prylar.
Men med mer tid och bättre prylar kan man bli bättre. För vad än folk säger, så håller de på med idrott för att nära bilden av sig själv som en vinnare. Kanske inte vinnare i den meningen att de kommer i mål först, nödvändigtvis. Utan vinnare i den meningen att de har roligare, lever längre, får fler vänner att dela sitt intresse med, och möjligheten att uppfylla en form av självförverkligande.
För att vinnare aldrig behöver förklara sig.

Så omfamna nu alla idrotter.
Jag spelar inte golf. Jag skulle inte påstå att jag tycker det är så himla kul att titta på heller. Den dag jag är för gammal för att simma, cykla och springa väljer jag gärna en annan aktivitet som kroppen klarar av. Golf, boule eller biljard spelar mindre roll. Utmaningen är där och därmed glädjen och därmed den stora vinsten.
Men jag gläds åt Stensson. Jag gläds åt Zlatan. Men jag gläds ännu mer med Lisa Nordén, Alexander Wetterhall, som är på väg och som desperat behöver pengarna. Hos dem förändras livet rejält med tillskottet.
Eller varför inte vilken ung kille eller tjej som precis tar steget upp till nästa nivå och tar ett steg närmre att kunna leva på sin idrott. Stensson, Zlatan och de andra fixstjärnorna har funktionen att de sporrar och motiverar de som är på väg upp, ända från den yngsta lilla flickan eller pojken upp till konkurrenten eller lagkompisen. Och i den motivationen är säkert pengarna bidragande. Vem drömmer inte om att köra runt i en Ferrari eller bo i ett hus värt ett besök i MTV Cribs.
Eller vänd på det, vem jobbar gratis? Volontärer runt om i världen gör ett stort jobb på olika platser där de behövs, men de är en mördande liten minoritet. Alla vill ha betalt för sitt värv.
Ge Er nu hän åt alla duktiga idrottare och inse att hur mycket pengar som delas ut hänger ihop med intresset för idrotten, dess stjärnor och dess underhållningsvärde. Alltså ju mer intresse du plöjer ner i "din" idrott och ju mer du är varsam med var dina pengar går, vem som stöttar den valda idrotten och vilka val du gör, desto mer pengar finns i just den idrotten. Det kommer aldrig förändra dynamiken att vissa idrotter är större. Det beror på att skillnaderna är stora. Och det kan de få vara. Det är OK. Det är bra. Det finns inte plats till alla på golfbanorna, på cykelvelodromen eller i backhoppningsbacken. Var och en till sitt.
Men njut av de som är duktiga på idrotten, vilken den än är, njut av spänningen, dramatiken, sorgen (om man förlorar) eller fascineras av hur många som anstränger sig för att bli vinnare.
För vinnare behöver aldrig förklara!

//
Jocke

Inlägg i debatten...

Kofiber = Komfort ?

Efter mycket övervägande så köpte jag en ny cykel i våras, gick från aluminiumram till kolfiberram.

Direkt märkte jag att där var mer respons på mina tramptag, även om antalet watt jag producerar inte är mycket att jämföra med.
Och visst det där med vibrationerna från asfalten kändes mindre.

Efter ett tag när man cyklat så börjar man justera lite på ens sittställning, sadelstolpen höjs lite grann och skall inte sadeln lite framåt och flytta klossarna lite i sidled. Ni som cyklar regelbundet vet nog vad jag menar. Som en blixt från en klar himmel händer det, man börjar titta på vikten.
Då inte ens egen, utan vad komponenterna väger och hur mycket mindre andra komponenter väger.
Alltså, hur kan man bara ha en sadelstolpe som väger 320 gram när man kan byta ut den mot en som bara väger 182 gram, vilken viktskillnad (eller inte).
Men har man börjat kan man inte sluta, och inte blir det bättre att jag och frun vikthetsar varandra.

Sagt och gjort, iväg till CykelCity, en sadelstolpe stod på inköpslistan.
Men kan man verkligen ha en sadelstolpe i ett märke (3T i detta fall) och styre och styrstam i ett annat, det går ju bara inte, det förstår väl vem som helst.
Så det blev givetvis inköp av styre och styrstam också, i samma serie/färg Team/Stealth.

Bara känslan av att sparat flera hundra gram på cykelvikten är tillfredsställande. Total vikt av komponenterna blev ju bara strax över 500 gram, har dock inte vägt original komponenterna, så jag har egentligen ingen aning vad den faktiska viktminskningen är, men snyggt blev det.

Dessutom lyckades jag montera detta på cykeln alldeles själv, trots att min fru högt och ljudligt i affären när komponenterna köptes, undrade om expediten jobbade följande dag ifall jag inte fick ihop cykeln, jaha man tackar för det förtroendet.

Märkte jag nu denna viktskillnad när jag hoppade på cykeln, hamnade jag direkt i "warp speed" vid första tramptaget, njaeee kanske inte.
Men där är i alla fall en sak som jag tycker är helt kanon, och det är faktiskt komforten gällande vibrationer i styret.
Mitt nya kolfiberstyre, 3T ErgoNova, verkar filtrera bort de små vibrationerna helt, så pass mycket att den lilla domningen i höger lillfinger försvann och har inte kommit tillbaka trots att det blivit ett antal mil sedan bytet.

Min slutsats av detta är, kolfiber ger komfort.
Tycker man att de små vibrationerna i styret är irriterande så rekommenderar jag verkligen ett byte till kolfiberstyre, även om priset är högre än motsvarande aluminium. (sedan blir ju vikten på cykeln lägre också)

/Sprattlande Sillen

Livspussel...

Livet är så fullt av frågor!

Man ska få ihop sitt livspussel med massa önskningar om hur saker och ting, eller kanske man själv eller andra personer ”ska” vara. 

Att lägga livspusslet är minst lika svårt som att lägga ett 10000-bitars pussel.

Dessutom känns det som att livet är som ett 10000-bitars pussel, fast med flera lager av motiv ovanpå varandra. Ibland är de synkade, ibland är de inte det. Ganska svårt, milt uttryckt!

För att lyckas med ett så svårt arbete måste man nog ha en strategi. En ”livspolicy”, och sedan applicerar man den på varje lager av motiv, i stort sett allt man gör alltså.

Allt detta kom jag att tänka på då jag spenderade de senaste två dagarna i vår huvudstad. Dagarna där uppe präglades till största del av arbete och med det, en hel del krav på kreativt tänkande. 

Det är förvisso befriande, då det ju faktiskt är en av de få grejorna som gör att man använder alla sina gråa celler, där innanför skallbenet!

Men så, när dagens arbetsuppgifter var avklarade hade jag redan innan avresan bestämt att jag skulle förära huvudstaden med en löprunda. 

Sagt och gjort. 

Boendes på ett hotell i centrala Stockholm var jag hänvisad att även lägga löprundan i centrala delar. Jag ska väl inte påstå att min förmåga att hitta i Stockholm är utmärkt, men de centralare delarna är välbekanta och jag hade som mål att prova Slottsbacken efter att jag sett världseliten i triathlon slita upp för den (jo den var brant!) och Kungsträdgården uppfattar jag som lite av en lunga. Gamla stan är vacker och vips så var grunden till en tänkt runda lagd.

Det som slog mig mest under min runda, förutom de förväntade iakttagelserna, är att Stockholm är en stor stad. Det är tätt mellan människorna, och det är så många människor. Jag tror inte att jag är stadsmänniska, om man säger så.

Kryssandes fram mellan sena flanörer såg jag klyschan om den stressade storstadsmänniskan målas upp till en realtidsfilm i 3D framför mig.

Jag vet att det var ett dåligt val att springa i innerstaden. Djurgården, Gärdet eller var som helst hade egentligen varit bättre. Men den tiden fanns inte. Kvällen hade sina bokningar. Jag var i sanning lika stressad som alla de andra.

Men så började de små gråa arbeta igen. 

Klockan var någonstans mellan 17.30 och 18.00 när jag susade fram mellan stressade, sminkade, sammanbitna, telefonpratande och surt blängande människor. 

Vart är alla på väg? Jobbar man längre i Stockholm, eller har ALLA som är i stan ärende efter jobbet?

De små gråa försökte hitta skäl. 

En onsdag, mitt i september, varför är inte alla dessa människor hemma? Stämmer klyschan man hör om Stockholm om stress och anonymitet? 

Vilken tråkig plats i så fall! 

Så vacker som staden är och ingen tar sig tid att titta upp från mobilskärmen och skita lite i nästa pressade tid och med det kanske komma lite för sent, vilket alla gör ändå. Allt för att se och njuta av staden när det skiftar till höst.

Mellan tankarna njöt jag av min löprunda. En fin tidig höstdag. En vacker stad byggd på öar. Precis lagom mycket kläder. Sköna skor. Perfekt.

Efter att jag fortsatt att fundera över alla märkliga blickar jag fick från folk, när jag fånigt nog stressade utan varken ha en bokad tid (kvällens middag skulle nog inte kvala in), telefonsamtal (jag hade inte ens med telefonen, ve och fasa!) eller märkesväska dinglandes, hamnade tankarna inne i mig igen. Utan omsorg för alla huvudstadens invånare.

Det var då jag landade i det där med att ha en egen policy. Att angripa saker på sitt sätt. Att rikta sina ansträngningar i den riktning man så omsorgsfullt stakat ut.

För jag tror att det är omöjligt att lägga ett komplicerat pussel med många lager av motiv om man inte har en väl underbyggd strategi. Var och en får ha SIN unika strategi. Allt är individuellt. Varje pusselbit är unik, med fragment av alla pusselläggares önskade lager av motiv.

Eftersom jag sprang landade tankarna i träning och träningsfilosofi. Hur skulle jag kunna formulera en policy för mig själv, som, inte bara, leder till att jag når mina träningsmål med prestationskrav, utan även till att jag utvecklas som människa och förbättras på andra områden än triathlon, cykling eller löpning.

Jag vet att jag behöver sätta tävlingsmål för att tycka att det är roligt att träna. Att jag måste ”pusha” mig själv med ett krav, om än inre och outtalat, för att jag ska trivas, och prestera så att jag kan bära huvudet mitt utan att nacken slokar.

Jag vet att jag egentligen motiveras lika mycket av att se duktiga människor prestera. Jag blir aldrig så sugen på att träna och tävla som när jag ser andra göra det. Än mer om det är någon som jag anser gör det väl. 

Och att göra det väl behöver inte innebära att den personen presterar en internationellt gångbar tid på vald distans eller gren. Det räcker faktiskt att se att någon, som med sina förutsättningar, gör det bra, trivs med det och blir lyckligare av det.

Jag har låtit de gråa jobba. Jag har alla delar så vansinnigt klart för mig. Jag ser sambandet mellan träning och resten av livet och kraven tillhörande det. 

Men jag kan inte för mitt liv förmå mig att formulera en kortfattad textramsa som konkretiserar det. Att något så enkelt och fundamentalt kan vara så svårt att sammanfatta!

Jag får fortsätta tänka! 

Jag ska bara hinna laga mat, handla, fixa nytt elavtal, byta bajsblöja, packa upp väskan från resan, träna och skriva lite på bloggen...

Fila på din egen livspolicy och glöm inte att glädje bara MÅSTE ingå! Ha det så kul!

//
Jocke

Att bli frälst av trail...

Den stora frågan, asfalt eller skog?

Skog om ni frågar mig idag, men så har det inte alltid varit.
Jag var ju en hängiven asfaltsjunkie, eller?

Det där med trail har lockat och pockat i några månader, men jag har liksom inte tagit mig i kragen.
Bortförklaringarna har varit många och dumma, typ man kan möta skummisar, där finns farliga djur eller så trillar man och slår sig.
Och det där med uppför och nerför allt i en salig blandning, är det här med trail verkligen något för mig?
Jag menar varför utmana sig själv när man kan springa på platten utan att riskera att snubbla, ja här nere i Skåne är det just platt, överallt.
För att hitta skog måste man köra en bit, och det har man ju inte ork till var och varannan dag.

Men till slut blev suget en helg plötsligt för stort. Dessutom lyckades jag lura med min man och vår ena hund (båda två visade sig vara väldigt lättlurade).
Bilfärden slutade vid en MTB bana i Klåveröd här nere i Skåne.

Känslan går inte ett beskriva, jag är fast, längtar redan efter nästa pass.

Bara så ni vet, kan jag, kan ni!!

Vid tangentbordet, Monika

P.S. Det farligaste jag träffade på var en Islandshäst, två glada pensionärer och en hund. Och en massa cyklar, men de hör ju hemma på en MTB-bana D.S.

Uppstart efter nio månader...

Under föräldrautbildningen sade barnmorskan till oss att under de två första månaderna med ett litet barn är det vanligt att man känner sig som en "mjölkmaskin". Jag tänkte inte så mycket på det då men nu förstår jag vad hon menar...

Att min tid styrs av en liten flicka på fem veckor hade jag aldrig kunnat föreställa mig. För det mesta är det sjukt mysigt och ja, det är en gåva att få barn. Men ibland får jag erkänna att jag är frustrerad över att inte hinna träna varken mig själv eller min fyrbenta kollega.

Under graviditeten insåg jag ganska snabbt att min kropp inte orkade med någon vidare träning. Att gå från 5-6 pass per vecka till ingenting var deprimerande. Att gå upp i vikt var inte heller någon hit även om jag förstod att det skulle ingå. Dock kunde jag gå raska promenader fram till de sista veckorna.

Nu är det dags att successivt börja bygga upp kroppen igen. Det tänkte jag göra tillsammans med min lilla kollega Jänta, som även hon varit ledig. Jag har faktiskt kunnat träna med henne fram till bara några dagar innan min dotter föddes. Men inte alls så mycket fysiskt krävande träning som långa spår, räddningssök, fysträning mm.

Eftersom jag älskar att fysträna själv har Jänta fått hänga på. Eftersom vi jobbar tillsammans hänger hon med mig överallt. Vi springer, cyklar och promenerar tillsammans. För att komplettera Jäntas träning har jag även kört vattenlöpband på Lundabygdens djursjukhus en gång i veckan. Det för att behålla hennes muskelmassa och få henne att hålla längre på grund av hennes krävande tjänst.

Innan förlossningen trodde jag att man skulle vara hur pigg som helst efteråt. Men tji fick jag... Känner mig som Barbapappa utan några som helst muskler :-( Att på nio månader gå från vältränad till detta känns deppigt. Men nu är det bara att bita i det sura äpplet och skaka bort gelén runt magen. För varje dag som går blir magen mindre och promenaderna längre och raskare. Det är en befrielse! Sedan är det ju det där med tid, IGEN... Till skillnad mot många andra barn gillar vår dotter inte att åka vagn, vilket hade underlättat om hon gjorde eftersom hennes mamma vill motionera och träna med sin kollega. Det blir långsamt bättre och bättre så håll tummar, tår och tassar för att det blir bättre!

Nu börjar min sambo ny träningsperiod och jag är något enormt sugen på att stegra min träning. På grund av komplikation vid förlossningen får jag inte springa förrän efter 16 veckor, ja du läste rätt, 16 veckor!!! Efter 12 veckor får jag gå på Crosstrainer och fram tills dess är det promenader som gäller. Som nämnts i tidigare inlägg älskar jag styrketräning och några tunga lyft är inte heller att tala om... Det finns ingen anledning att inte följa sjukvårdens rekommendationer så min träning framöver kommer enbart bestå av promenader. Minst en lång rask promenad med dotter och kollega om dagen är mitt mål. Hoppas på att gelémagen försvinner så småningom samt ett lite bättre flås.

Igår på promenaden var min kollega sjukt charmig. Jag stannade för att plocka några björnbär, kunde bara inte låta bli. Ett av de björnbär jag plockade var lite dåligt så jag gav det till kollegan :-) Hon mumsade i sig och började sedan själv att plocka! Ett i taget försiktigt och bara de mogna, sött!

Nu är det dags att sluta de blå några timmar innan det är dags att agera mjölkmaskin igen! Lite stressande att sova när man vet att man snart blir väckt, men ack så mysigt att ta upp en liten sömndrucken flicka som tittar på en med stora blå ögon!

God natt!

Lite nytt till träningsgarderoben

Vad säger ni? Är det inte dags för bloggens första modesvep?

Att jag älskar att shoppa är väl ingen nyhet!
Nedan ser ni ett axplock av det jag gillar mest för stunden.
Att shoppa på nätet är FETT! Jag menar utbudet är ju enormt!!!

Varje siffra är klickbar, så att ni hamnar där jag hittat grejorna! Bara shoppa på!

1. Gul hood från Kari Traa. Denna står överst på min önskelista. 

2. Flerfärgad hood från Kari Traa.

3. Tights Karii Traa, dessa har jag själv. Sitter som en smäck vid alla former av träning. Ett stort plus för priset.

4. Tröja, Nike tech flecce cape.

5. Skor Merell trail glove 2.

6. Pannband Under Armour, vändbart då blir insidan rosa och svart.

7. Känga från The North Face, nu till ett riktigt bra pris.

Håll tillgodo.

Vid tangentbordet/Monika

P.S. Ni tänker väl på att hålla koll på alla rabattkoder , innan ni klickar hem era varor D.S.