Recension: Salomon Snowcross

Nu börjar det bli vår i luften, men trots allt prat om växthuseffekt och global uppvärmning är mitt intryck att vintrarna här i Skåne blir längre, kallare och framför allt betydligt mer berikade (?) med snö.

Det gör att man är hänvisad till löpband. Eller?

För några år sedan såg jag för första gången Icebug och deras dubbade skor. Fräckt var det tyckte jag, men jag kunde faktiskt inte se någon användning för dem, så mycket mer än så var det aldrig.

Men med de senare vintrarna i minne kände jag att denna vintern behövde man ju inte slita ut löpbandet. Det var dags att dubba sig! Inte på det tyska viset då...

Tidigare har jag provat en sko som heter Salomon Speedcross. En ljuvlig sko. Snygg, snabb, skön... Eftersom Salomon dubbat denna trodde jag att vinterkungen var Spikecross, men det visade sig att Salomon tagit ett steg till och fixat fram...

 Salomon Snowcross

Salomon Snowcross

Salomon Snowcross är en sko som egentligen mer ser ut som en skidpjäxa. 

Det är en följd av att man förutom grunden, som fortfarande är Speedcross lagt till en ”damask” som hindrar snö, is, vatten eller annat obehagligt att komma in i skon.

Jag sammanfattar nedan mina intryck av skon under plus och minus. Redan på förhand ska det meddelas att det är en sko jag gillar, så det är övervägande positivt att säga.

- - - - - - - - - - MINUS - - - - - - - - - -

• Smal sko
  För den som har en bred fot är Snowcross en smal sko. Den är tight och sitter åtsmitande. På min fot känns den något tightare över främre delen av foten, än vad den är över häl och mellanfot. Det är ett arv rakt ner från Speedcross.

• ”Fipplig”
  Det är allt lite meckigt att stänga igen damasken. Dragkedjan som är utfromad för att hålla tätt kärvar lite och eftersom damasken i sig är tight över skon är det lite jobb med att stänga igen den ibland.
  Och även om jag inte är farfar än (på lååånga vägar, hälsar ålderskriserna) så är det lätt att låta som en, när man maximalt framåtböjd, med trivselkilona i kläm försöker stänga en kärvande dragkedja.

• Dubbarnas bredd
  I tester har denna skon fått kritik för att dubbarna är placerade lite smalt och att detta gör att greppet på blankis blir lidande.
  Jag har inte provat några andra dubbskor, men vid något tillfälle var jag ute i skogen och sprang när lite mildare väder följts av rejält kalla nätter, när kvicksilvret hade förlorat mot minusgraderna med tvåsiffrigt, och en snabb titt på stigarna de dagarna lockade nästan till skridskor istället för skor. Just de dagarna var inte greppet som en vanlig löparsko på asfalt en bra vårdag, vilket det varit på vanliga vinterstigar. Men det var bättre än ett par vanliga löparskor på lera. Hur bra en dubbsko kan bli, oavsett om det är vinterstig eller blankis vet i tusan. Det är kanske inte det absolut viktigaste i en sko heller. Den ska ju vara vettig att springa i.

Sulan, med dubbar.

+ + + + + + + + + + PLUS + + + + + + + + + +

• Smal sko
  Nu börjar det bli tjatigt... eller? Men skon sitter så jäkla skönt. På min fot är det som en strumpa. Men för en bredfotad löpare är jag övertygad om att det är negativt. Jag tror inte man kan tillfredsställa alla, och att kompromissa kostar. Därför hamnar den tighta passformen på både plus och minus.

• Damasken
  Inte tillstymmelse till att bli våt eller få in skit i skon. Smart, och i mina ögon prydligt. Jag som springer i tights får en snygg överlappande tät miljö för foten, utan att det blir olidligt varmt. Vanliga löparstrumpor eller kompressionsstrumpor funkade även om temperaturen var minus med dubbelsiffrig marginal.

• Användbarhet
  Dubbarna är i karbidstål och sitter fästa i sulan så att de ger efter om man springer på asfalt eller liknande.
  Det gör också att det faktiskt finns nytta med dem även om graderna kommit upp över nollan. Dubbarna ger bra fäste i lera och annat besvärligt naturunderlag.

• Race
  Skon andas race. Snabb löpning. Även om tiderna faller i närheten av skam med kyla och dåligt underlag KÄNNER man sig snabb och lätt i steget.
  Det känns som att det lätt skulle bli klumpigt när man bygger på en befintlig sko, men jag har faktiskt till och med kört intervaller med Salomon Snowcross där de känts allt annat än fel eller hämmande. Jag har inte kollat på siffror, men vikten och passformen känns riktigt smidig och ger fin löpkänsla.

Mina Snowcross i frusen lövskog.      Foto: Joakim

På det stora hela är skon väl värd att prova. 

Men det är ingen billig historia. 2000 kronor får man hosta upp, vilket placerar Salomon i det övre skiktet, även för dubbskor. Dock är de tämligen ensamma om damasken och den är i mina ögon värd en slant! Jag tror att slitaget på skorna blir lite snällare under de hårda vintrarna. 

Mina ser nästan nya ut. Och det blir inte lika många löppass ute i januari som i juli, inget konstigt med det. Underlaget känns mjukare än asfalt och grusväg och på så sätt kanske man kan klara två vintrar med skorna även om man är en tung löpare, som jag är. Då är det 1000 kronor per år, vilket inte räcker för att förse sig med ”vanliga” löpskor, då de i stort sett alltid får bytas ut efter en säsong.

Och vad gör det om skorna kostar? Det är ju trots allt en investering i ens hälsa och välmående.

//

Jocke