Recension: Asics Gel Excel 33

Jag minns i min barndom när min kära far hade ett par Lejon 42195, Stenmark-versionen. Coolare skor fanns liksom inte. Undrar om inte morsan hade ett par hon med. Men så ungefär i den åldern då man för första gången knäcker farsan på en kortare runda hade det dykt upp ett nytt märke i mitt medvetande. Asics Tiger.

När nu Asics, lite motvilligt hängde på barfotatrenden på sitt eget sätt var jag bara tvungen att ha ett par:

Asics Gel Excel 33

Asics Gel Excel 33

I ärlighetens namn är inte Asics Gel Excel 33 en riktig ”barfotasko”. Den har bra med dämpning och ett hyfsat drop från häl till tå. 

Dock tror jag att det här med barfotalöpning är lite av en fluga. Det finns säkert nytta med att se över hur vi springer och hur vi behandlar våra fötter, men efter att läst barfota-bibeln ”Born to run” är det uppenbart för mig att det egentligen handlar om att vara ärlig mot sig själv och vad man behöver.

Asics 33-system bygger på att skon ska böja sig i enlighet med fotens 33 ledpunkter. Sulan har även begåvats med en ”brygga” kalla propulsion trustic som ska driva steget framåt, leda vägen.

Asics Gel Excel 33 är inte den dyraste skon, men med 1700 kronor är den ju knappast billigast heller. Med tanke på minuspunkten är den prisvärd, med nöd och näppe.

Vi håller åsikterna till plus och minus...

- - - - - - - - - - MINUS - - - - - - - - - -

• Hållbarhet
  Med den tighta, lätta känslan kommer en förkortad livslängd. Tidigt kändes sulan rätt så åtgången. Jag landar inte så mycket på hälen, men sprätter något i avstampet. Efter ganska kort tid syntes det. Efter att det blivit uppenbart har det dock inte tilltagit, utan den känns inte ytterligare sliten, trots fortsatt användning. Någon form av ”tröskelslitage” verkar ha uppstått.

+ + + + + + + + + + PLUS + + + + + + + + + +

• Löpkänsla
  Excel 33 påminner en del om en tävlingssko. Den sitter tight och har en bra känsla mot underlaget.

• Stötdämpning
  Lätta skor med bra känsla brukar innebär att vi som väger mer än 77 kilo ska låta bli. Jag har trots hyfsat hård löpning inte en enda gång känt att stötdämpningen varit otillräcklig eller dålig, oavsett underlag, även löpband.

Utanför plus och minus vill jag också nämna passformen som jag tycker är kanon. Jag har en förkärlek för smala skor och jag gillar att skon sitter som en strumpa. I Asic Gel Excel 33 är väl enda nackdelen med det att foten kan bli lite varm om det är varmare eller om passet är längre.

På det stora hela är skon bra. Den är inte tillräckligt lätt eller ”snabb” för att vara en tävlingssko eller rejäl nog att klara långa långpass (om man nu tycker sådana är roliga). Men alla pass där emellan är de som perfekta för! Intervaller, snabba halvdistanser eller lättare återhämtningspass är hemmaplan för Asics Gel Excel 33.

//

Jocke

Recension: Salomon Snowcross

Nu börjar det bli vår i luften, men trots allt prat om växthuseffekt och global uppvärmning är mitt intryck att vintrarna här i Skåne blir längre, kallare och framför allt betydligt mer berikade (?) med snö.

Det gör att man är hänvisad till löpband. Eller?

För några år sedan såg jag för första gången Icebug och deras dubbade skor. Fräckt var det tyckte jag, men jag kunde faktiskt inte se någon användning för dem, så mycket mer än så var det aldrig.

Men med de senare vintrarna i minne kände jag att denna vintern behövde man ju inte slita ut löpbandet. Det var dags att dubba sig! Inte på det tyska viset då...

Tidigare har jag provat en sko som heter Salomon Speedcross. En ljuvlig sko. Snygg, snabb, skön... Eftersom Salomon dubbat denna trodde jag att vinterkungen var Spikecross, men det visade sig att Salomon tagit ett steg till och fixat fram...

 Salomon Snowcross

Salomon Snowcross

Salomon Snowcross är en sko som egentligen mer ser ut som en skidpjäxa. 

Det är en följd av att man förutom grunden, som fortfarande är Speedcross lagt till en ”damask” som hindrar snö, is, vatten eller annat obehagligt att komma in i skon.

Jag sammanfattar nedan mina intryck av skon under plus och minus. Redan på förhand ska det meddelas att det är en sko jag gillar, så det är övervägande positivt att säga.

- - - - - - - - - - MINUS - - - - - - - - - -

• Smal sko
  För den som har en bred fot är Snowcross en smal sko. Den är tight och sitter åtsmitande. På min fot känns den något tightare över främre delen av foten, än vad den är över häl och mellanfot. Det är ett arv rakt ner från Speedcross.

• ”Fipplig”
  Det är allt lite meckigt att stänga igen damasken. Dragkedjan som är utfromad för att hålla tätt kärvar lite och eftersom damasken i sig är tight över skon är det lite jobb med att stänga igen den ibland.
  Och även om jag inte är farfar än (på lååånga vägar, hälsar ålderskriserna) så är det lätt att låta som en, när man maximalt framåtböjd, med trivselkilona i kläm försöker stänga en kärvande dragkedja.

• Dubbarnas bredd
  I tester har denna skon fått kritik för att dubbarna är placerade lite smalt och att detta gör att greppet på blankis blir lidande.
  Jag har inte provat några andra dubbskor, men vid något tillfälle var jag ute i skogen och sprang när lite mildare väder följts av rejält kalla nätter, när kvicksilvret hade förlorat mot minusgraderna med tvåsiffrigt, och en snabb titt på stigarna de dagarna lockade nästan till skridskor istället för skor. Just de dagarna var inte greppet som en vanlig löparsko på asfalt en bra vårdag, vilket det varit på vanliga vinterstigar. Men det var bättre än ett par vanliga löparskor på lera. Hur bra en dubbsko kan bli, oavsett om det är vinterstig eller blankis vet i tusan. Det är kanske inte det absolut viktigaste i en sko heller. Den ska ju vara vettig att springa i.

Sulan, med dubbar.

+ + + + + + + + + + PLUS + + + + + + + + + +

• Smal sko
  Nu börjar det bli tjatigt... eller? Men skon sitter så jäkla skönt. På min fot är det som en strumpa. Men för en bredfotad löpare är jag övertygad om att det är negativt. Jag tror inte man kan tillfredsställa alla, och att kompromissa kostar. Därför hamnar den tighta passformen på både plus och minus.

• Damasken
  Inte tillstymmelse till att bli våt eller få in skit i skon. Smart, och i mina ögon prydligt. Jag som springer i tights får en snygg överlappande tät miljö för foten, utan att det blir olidligt varmt. Vanliga löparstrumpor eller kompressionsstrumpor funkade även om temperaturen var minus med dubbelsiffrig marginal.

• Användbarhet
  Dubbarna är i karbidstål och sitter fästa i sulan så att de ger efter om man springer på asfalt eller liknande.
  Det gör också att det faktiskt finns nytta med dem även om graderna kommit upp över nollan. Dubbarna ger bra fäste i lera och annat besvärligt naturunderlag.

• Race
  Skon andas race. Snabb löpning. Även om tiderna faller i närheten av skam med kyla och dåligt underlag KÄNNER man sig snabb och lätt i steget.
  Det känns som att det lätt skulle bli klumpigt när man bygger på en befintlig sko, men jag har faktiskt till och med kört intervaller med Salomon Snowcross där de känts allt annat än fel eller hämmande. Jag har inte kollat på siffror, men vikten och passformen känns riktigt smidig och ger fin löpkänsla.

Mina Snowcross i frusen lövskog.      Foto: Joakim

På det stora hela är skon väl värd att prova. 

Men det är ingen billig historia. 2000 kronor får man hosta upp, vilket placerar Salomon i det övre skiktet, även för dubbskor. Dock är de tämligen ensamma om damasken och den är i mina ögon värd en slant! Jag tror att slitaget på skorna blir lite snällare under de hårda vintrarna. 

Mina ser nästan nya ut. Och det blir inte lika många löppass ute i januari som i juli, inget konstigt med det. Underlaget känns mjukare än asfalt och grusväg och på så sätt kanske man kan klara två vintrar med skorna även om man är en tung löpare, som jag är. Då är det 1000 kronor per år, vilket inte räcker för att förse sig med ”vanliga” löpskor, då de i stort sett alltid får bytas ut efter en säsong.

Och vad gör det om skorna kostar? Det är ju trots allt en investering i ens hälsa och välmående.

//

Jocke

Månadens lönelista - April

Jodå, det trillar in en lönespecifikation till alla förvärvsarbetande i dagarna. Och det slår an tonen för Nyckelpigans lönelista. Hur många gånger krävs för att det ska vara en tradition?

1. Alistair Brownlee och Gwen Jorgensen
De båda vinnarna från världscupdeltävlingen i triathlon från San Diego. Egentligen skulle jag kunna skriva upp varenda en som tog sig i mål där. Det är en sjukt hög nivå på det som presteras av triahloneliten. De imponerar stort och tiderna de presterar är inget annat än magiska!Dessutom är triathlon faktiskt en bra publiksport med banupplägg som ofta ger pubilken möjlighet att se bra och mycket. Med grenbytena som krydda är det spännande rakt igenom!

2. Björn Hellkvist, tränare Malmö Redhawks
Björn var hösten 2011 en ustlagen, uträknad man. Han var svårt sjuk i Parkinson och fick lämna sitt drömjobb som coach för Rögles A-lag för att istället plågas av sjukdomen. Med hjälp av rätt vård, rätt medicin och säkert en jäkligt stor portion lidande och kämpande är han nu tillbaka, som coach i Rögles ärkerival, Malmö!I samband med tillkännagivandet fanns det många (påstådda) Rögle-anhängare som valde att köra näthat-stuket och det gör mig BARA beklämd!Jag hoppas att det slutar där, att det inte blir fler hårda ord, utan att samtliga åskådare kan känna samma värme för Björns deltagande och livsöde som jag gör! Skulle det innebära att Malmö Redhawks gör en bra säsong kommer jag verkligen inte bli ledsen!

3. Ryder Hesjedal, Garmin Sharp, Kanada
Liege - Baston - Liege avgjordes och Ryder gick upp och tog en jäkla hård förning åt lagkamraten Dan Martin. Martin som kunde rulla fram till en vinst i vårklassikern. Varför hamnar då inte Dan Martin på listan?Jo för den 4:e maj börjar Giro di Italia och förra året vanns ”Girot” av just Hesjedal. Med insatsen i Liege - Baston - Liege satte han in på spänningskontot och seglar upp som en kandidat till att försvara sin rosa titel. Giro di Italia var något spännande att se fram emot innan, nu blev det ännu bättre. Nästa replik eller drag... det kommer när ”Girot” börjar den 4:e maj! Huvva!

Bland de som inte borde få lön förväntar sig säkert många att jag placerar Lisa Magnusson som är skribent på Metro. Hon ondgjorde sig i en krönika över sport, idrott och företeelser kring detta. Men se, det blir inget med det. Efter att jag lugnat ner mig och min initiala ilska lagt sig tycker jag mest synd om Lisa. Det ät tråkigt att hon inte får njuta av idrott som jag gör, både som utövare, åskådare och anhängare.
Lisas jobb är att agitera och debattera. Då får man nog ta i beräkningen att ha fel ibland. Eller åtminstone att folk tycker att man har fel. Jag är övertygad om att Lisa fått reda på det, och får jag förmedla något skulle jag råda henne att köpa ett par löparskor (om hon inte redan äger sådana) och ta en runda i naturen, skogen, längs med havet eller bara i någon park och njuta av företeelsen rörelse, som är en stor del av all idrott. Så kanske hon kan glömma bort brölande fotbollssupportrar?
Läs vad Lisa skrev här!

Däremot tycker jag att:

SVT Sport...
...kan vara utan lön! Efter att Lisa Nordén hade ett kanonår köpte man snabbt rättigheter till ITUs världscup och lovade att sända denna. När Lisa Nordén sedan valde att lägga upp sin träning inför nästa OS på ett sådant sätt att hon inte satsar på världscupen, som avgörs på olympisk distans, utan istället på 70.3, eller halv Ironman drar SVT snabbt tillbaka planen att sända.
Det är förödande och dåligt.
Triathlon kom jag i kontakt med första gången då jag gick högstadiet och det anordnades tävling på skolan. Ja, jo, jag vann, det är klart att det spelade roll. På den tiden var jag smal och dessutom en hyfsad löpare. Tyvärr har triathlon länge levt en tillvaro lite i bakgrunden eftersom annat tagit plats. Men då och då har det poppat upp och gjort sig påmint. En av gångerna var när jag såg att det fanns svensk deltagare i OS i just triathlon. Jag ska inte påstå att jag haft koll på Lisa Nordén, men när familjen tippade medaljer var hon faktiskt med i mitt tips. Jag trodde det var en chansning, men den gick hem!
Med Lisas framgångar har hela svenska folket blivit bekanta med sporten triathlon. För mig betydde det att jag fick ”tummen ur” och kom igång och tränade lite simning så att jag ska kunna tävla. Sprang och cyklade gjorde jag redan.
Jag tror att jag är långt, astronomiskt långt, från ensam. Många har börjat träna, börjat intressera sig för sporten och med ökat intresse kommer sporten att växa. Växer sporten får man bredd, och med bredd kommer spets. Med det tänket har SVT precis missat att investera i en framtida OS-guld i triathlon. Dåligt...
För er som är såpass intresserade att ni står ut med att betala en slant för att få se världseliten och förstår engelska finns möjligheten att göra som mig och tanka ner tävlingarna via ITUs världscups hemsida.
Vill man uppleva det live kommer det hela till Stockholm i Augusti. Jag hoppas då att min träning, vår lilla familjs tillökning och allt annat hamnat i fas så att även jag får lova att uppleva triathlon, hela vägen inifrån!

//
Jocke

Liege - Baston - Liege, och söndagsrutinen

Förutom triathlonvärldscupen som jag redan skrivit om har det faktiskt varit en ganska så intressant helg, med en lika bra avslutning som upptakt.

Liege - Baston - Liege

Det är en sinnessjukt tuff bana och det är uppenbart när man ser proffs som får kliva av en bit in i denna tuffa, 257 km långa klassiker.

Även denna tävlingen avgjordes på ett spektakulärt sätt. Jag kanske ska förtydliga att jag på intet sätt förringar Roman Kreuzigers insats i Vallonska pilen. Det var grymt bra kört, men en ensam utbrytning som håller utan att den egentligen utsätts för något hot är inte lika bra underhållning.

Det var många som imponerade i Liege - Baston - Liege.

Vincenzo Nibali i Astana kommer direkt från vinst i Giro del Trentino och håller länge. Det var inte förrän nära målet i Ans som han fick vika sig. Han blir farlig i Girot!

Astanas dansk, Jacob Fuglsang körde hårt, punkade men tog sig tillbaka lätt, så lätt att Roberto Vacchi tyckte att det såg ut som att han var på väg att cykla och handla glass. Han blir farlig i Girot.

Astana är ju långt från slut där. Genom Liege - Baston - Liege vilade den där Fredrik Kessiakoff, och han kan nog fasen bidra han med. Astana blir farliga i Girot.

Garmins Ryder Hesjedal bombade på och drog i ärlighetens namn fram Dan Martin till ett bra läge. Ryder är regerande Giromästare och jag vet inte, men jag får känslan av att han gärna försvarar den rosa tröjan!

Och i Garmin har de ett gäng med åkare som kommer vara till hjälp för honom. Dan Martin imponerade stort i Liege - Baston - Liege, och vann! Som han gick i sista motlutet. Han ställde av Joaquin ”Purito” Rodriguez som om någon drog i spanjorens broms! Styrka personifierat!

Garmin blir livsfarliga i Girot, och undrar om inte Hesjedal får stå som favorit.

Ska man sansa sig lite så fattades det väl en hel del cyklister som man inte ska glömma bort. Och Girot varar inte i en dag över 26 tuffa mil. Men... Hesjedal... Ja, det blir nog fasen han mot klabbet, lite.

Med herrar Vacchi och Adamsson på Eurosport var hela tävlingen i alla fall intressant och engagerande, som vanligt! Kvalitet! Weltklasse!

Mästarnas Mästare spisades i sedvanlig ordning för söndagskväll.

Jag gillade Mikael Appelgrens approach och attityd. Att kunna slappna av men ändå tävla är beundransvärt. Fram till den där nattduellen, för från och med den kändes han faktiskt lite ”avslagen”. Han kändes inte besviken ens, på något sätt.

Synd att han åkte ut, han verkade vara en skön prick och bidrog med många garv. Nåja, tävlingen går oförlåtligt vidare!

Vidare har även helgen knallat! Så nu kör vi måndag, och måndag ända in i kaklet får det bli. Även denna vecka påminner jag om vikten av att använda cykelhjälm, det håller en vid liv!

//
Jocke

World Triathlon Series, San Diego

Årets andra deltävling i ITUs världscup för triathlon har gått av stapeln i San Diego.

2012 vann Lisa Nordén totalcupen för damer och det gjorde att SVT köpte rättigheter och skulle visa det hela. Det löftet sprack, men i och med det kan jag numera rekomendera ITUs egen livekanal. Bra kameror, samma grafik som man hade fått på SVT, bra kommentatorer och allt detta för kostnaden av 6€ per tävling (både dam och herr) eller 20€ för hela säsongen.

Damerna bombade på natten mot lördag, svensk tid. Bombade på gjorde de då verkligen. 17 minuter på simningen är inget annat än sjukt!

En mindre grupp som bröt ut gjorde en cykling som inte gick i något sjukt tempo, men ut på löpningen hade Emma Moffatt från Australien lyckats få en lucka. Under de tio kilometerna de var ute och sprang fick hon dock släppa förbi både Non Stanford från Storbritannien och även vinnaren Gwen Jorgensen.

Gwen vann på tiden 1:59:59. En sjukt imponerande tid. Triathlon borde få mer uppmärksamhet, det är IMPONERANDE! Jorgensen avslutar sitt olympiska triathlon (1500m simning, 40km cykling och 10km löpning) med 33:10 på löpmilen! Hur många kvinnor i Sverige kan göra det? Utan cykling och simning innan...

Minns jag rätt hade Lisa Nordén den snabbaste tiden för svensk kvinna under 2012. Hur kan man INTE beundra det?

Herrarna var inte sämre. Under 16 minuter på 1500m simning... Nio man ut i första grupp på cyklingen, och tempot var inte sämre där. 47 km/t är en hastighet vi vanliga dödliga kan komma upp i om det blåser bra, om det bär lite utför eller om morsan brassar köttbullar!

Britten Alistair Brownlee visade att han inte tänkte ligga och glida med och vänta på att få visa sin fina löptalang. Nejdå, han dundrade upp och ställde helt sonika av de andra nio. Nu höll det inte hela vägen in på cyklingen, utan han blev inhämtad.

Två ryssar, men Vasiliev först och en spanjor in i T2. Spanjoren Gomer passade på att underhålla med en vurpa på väg in i T2, som kunde gått illa, men inte påverkade så mycket.

När man i vårnatten satt och tittade på löpningen längs med stranden i San Diego kändes det verkligen som att den långa vintern plockat fram strandlängtan i mig, som inte normalt sett anser att stranden är för posörer.

San Diego bjuder på en ganska lätt bana, det finns inga stigningar att prata om, och temperatur och väder gjorde en inget annat än avundsjuk.

Löpningen startade och helt plötsligt kom Brownlee tillbaka med ett jäkla tempo. 3.00 min/km är respektabelt. Faktiskt så pass respektabelt att de andra deltagarna laddade med respekt genom avstånd!

Han springer vackert britten. Effektivt, energisnålt. Men så är han lite väl klen. 70 kilo fördelat på 181 cm... Fast det är säkert en optimal fördelning för triathlon, och det är en annan som bär på 20 onödiga kilon, minst!

Brownlee visade i alla fall att han var en klart värdig vinnare och passade på att köra high-fives med publiken och leende, avstannande vandrade han över mållinjen med en tid på 29:30 på milen, och 1:47 på totalen. Helt sjukt! Ett bra sätt att fira sin 25-årsdag!

Sammanfattningsvis var det väl värt att vara vaken, och ITUs produktion var värd den dryga femtiolappen!

//

Jocke

Recension: Suunto Ambit HR

Sedan en tid tillbaka har min bästa träningsvän varit ett finskt litet föremål, nämligen...

Suunto Ambit HR

Suunto Ambit är en klocka som lanserades under tidig vår 2012. Den stödde från början bara ANT, enligt Suuntos eget protokoll, och inte ANT+ något som förändrats på vägen så att klockan idag är ANT+kompatibel.

För att få ut mer information än som visas på skärmen ansluter man klockan till sin dator med en medföljande kabel. Det är även så man laddar klockans batteri.

När informationen är överförd till datorn via programmet Moveslink kommunicerar det med Suuntos webbaserade träningsdagbok, Movescount. Där finns det inga begränsningar för vad för eller hur mycket information man kan få och bokföra.

Under tiden jag haft Ambit har det kommit många uppdateringar och de har var för sig inneburit rätt så stora förbättringar.

Ambit är en dyr klocka. Riktpriset är 4400 kronor med det behövda pulsbandet. Har du en Suunto sedan innan kan du använda ditt gamla pulsband dock, eller numera egentligen vilket pulsband du vill, sedan uppdateringen till ANT+.

Jag har använt klockan oerhört mycket och har massor att säga, så jag tänkte göra det lite lättare att överskåda med att sortera in mina åsikter i plus och minus.

- - - - - - - - - MINUS - - - - - - - - - -

Det ska sägas redan innan jag listar saker här att det är svårt att hitta något som är direkt negativt med Suunto Ambit. Jag får faktiskt ta i för att komma på något, och det blir nästan lite krystat.

• Något klumpig.
  Suunto Ambit är en stor klocka. Den tar plats på armen och den ser nästan klumpig ut. Å andra sidan är konkurrenterna precis lika stora. Och förutom pulsbandet behövs ingen annan utrustning.
  När jag har klockan på mig och cyklar landsväg känns det inte så ”aero”, så för tempocyklisten är det till att välja annat mer aerodynamiskt sätt att presentera information eller stå ut med 0.0002 sekunders förlust på 40 km.

Ingen liten klocka...                    Foto: Joakim

• Inte kompatibel med Funbeat.
  Att visa upp sin träning för vänner, och andra är viktigt. Det är uppenbart eftersom de sociala medierna får bra genomslag och det är väl ett sätt att vara social med sin träning även om man inte är på samma träningsrunda. Tilltalande.
  Dock är Suunto Ambit kompatibel med jogg.se, tri.se och cykla.se. Vilket forum man väljer är väl mer av en smaksak.
  Kan man nöja sig med andra Suunto-användare är den egna träningsdagboken Movescount ganska bra, överskådlig och lätthanterlig. Hur mycket den skulle kunna byggas ut är uppenbart genom att titta på Strava, Runkeeper eller Map my ride. Men som det känns idag är det inte någon av träningsaktörerna som fått samma genomslag som Facebook har i den vanliga sociala världen. Än, i alla fall.

+ + + + + + + + + + + PLUS + + + + + + + + + + +

Precis som med minus, fast tvärtom, är det lätt att sprida lovord över klockan, men jag ska försöka hålla mig till de ämnen som verkligen betyder något så får väl de små detaljerna komma i något annat inlägg eller sammanhang.

• Användarvänlig.
  Suunto Ambit är post-iPhone. Det innebär faktiskt att den utsätts för en marknad som ställer betydligt högre krav än tidigare och då framför allt på att det ska vara enkelt att använda och att menyer och inställningar ska göras intuitivt.
  Detta har finnarna lyckats med. Med besked. Klockan är så enkel att jag inte en enda gång behövt läsa på annat än kort information i samband med omfattande uppdateringar. Sedan en av dessa omfattade ett tillägg med möjlighet att välja svenska i menyerna har det nog faktiskt blivit enklare, även för de användare som inte är från TV-spelsgenerationen.
  Det uppladdningabara batteriet räcker länge och jag kan till och med hamna i det läget att jag inte behövt ladda klockan på så pass lång tid att jag knappt kommer ihåg vad det var för pass när jag överför det till Movescount.

• Mångsidig
  Redan i ursprungskonfigurationen var Ambit möjlig att använda till, ja, allt! Efter att uppdateringen som omfattade möjligheten att bygga egna ”appar” kom, finns det absolut inga gränser för vad Suunto Ambit kan hjälpa dig att dokumentera.
  I grund har man omöjligheten att skapa olika användarlägen för olika sporter, för att sedan anpassa och bygga olika utformningar av urtavlan, eller mer korrekt skärmen på klockan. Man kan ha många olika ”sidor” och varje sida kan presentera en hel del information, antingen i siffror eller i grafer. Genom Movescount justerar man detta och det ska alla klara, med tanke på hur enkelt det är.

• Robust och ”rätt look”
  Suunto Ambit ser ut som något de delar ut till astronauter. Oavsett om man väljer den svarta eller silvriga varianten får man en klockan som är gjord för att användas och jag tycker inte ens att den gör bort sig om man är lite mer klädd än tight lycra.
  Ljusläge, knappar, armband, boett, allt är gjort för att användas och stå ut med en användare som inte stannar upp och funderar på om klockan tål det.

Här stannar jag... Jag kan fortsätta utveckla allt som är bra, och småsaker jag tycker om med klockan i en evighet.

Kort sammanfattat är Suunto Ambit en riktigt bra produkt. Hade jag suttit inne med ett pris för årets bästa outdoor-pryl eller tränings-pryl hade jag nominerat Suunto Ambit direkt.

Jag har under ett par år tillbaka använt olika liknande klockor med olika tillbehör och andra tekniska produkter som till exempel iPhone för att logga och dokumentera min träning och annan aktivitet som jag vill kunna hålla koll på, både under tid och efteråt.

Jag tycker att en produkt som används på detta vis ska vara busenkel vid användande och i stort sett sakna informationsbegränsingar efteråt.

Suunto Ambit tar marknaden för denna typen av produkter ett stort steg framåt och lämnar alla konkurrenter med ett stort behov att jobba hårt, för att hålla samma nivå!

Suunto Ambit är en riktigt bra grej, och har man inte redan en beställning liggande är det bara att se till att få en lagd! Så bra är den...

//
Jocke

Se, gipset talar!

Det var ett tag sedan jag skrev...

Jag skyller det hela på den gipsade handen, och att jag fått besöka tandläkaren, inte en, utan två gånger. Tandvärk suger! Nog om det!

Det har hänt mycket runt om i världen.

Bomberna i Boston är inget annat än tragiskt! Idrotten är på inget sätt skyddat från dylika handlingar, det visar historien klart. Flera gånger har illgärningsmän använt idrottsliga evenemang för att sprida sin propaganda.

Jag önskar att det inte var så. Jag önskar att idrott fick vara det enda stället där samhället är rent, snyggt och rättvist. Tyvärr gör inte idrotten så mycket för det själv. Doping, fusk, korruption med mera gör snarare att idrotten plockar fram det värsta i samhället!

Det är en tragedi för alla drabbade, för Boston, för evenmanget Boston Marathon och för företeelsen löpning. En tragedi som aldrig går att kompensera eller få ogjord.

Nu hoppas jag att skräcken inte får folk att avstå från att delta i motionslopp utomlands. Man KAN inte leva i skräck. Då dör man, fast inte så att man blir nergrävd, utan man blir ett levande lik som får hålla sig inlåst i egna domäner i skräck för HELA världen utanför. Det går ju inte!

Istället borde vi som är goda, för det är väl vi som inte bombar och krigar, ut och visa att det är VÅR värld, inte ondskans.

Personligen hade jag inget planerat utomlands, och jag har trots allt svårt att se att ett evenemang i Sverige ska drabbas, men jag hade inte ställt in något. Mitt liv ska inte påverkas av onda människor!

Vad de amerikanska fiskala myndigheterna gör och lyckas med, det är mindre intressant. Även om de hittar skyldiga kommer det aldrig släcka spekulationer eller den förlorade oskulden! Aldrig... Och straffet kan aldrig blir kännbart, hårt eller långt nog. Tänk på alla döda, skadade och deras anhöriga. Det finns ingen bot på smärtan, fysisk eller mental!

La Fléche Wallonne har avgjorts. Men det var mest en tråkig tillställning faktiskt. Det känns som att vi, denna ”vår” blivit bortskämda med att varje tävling varit spännande och avgjorts på ett extraordinärt sätt.

Jag kommenterar hellre Giro Del Trentino som precis avgjordes och både Vincenzo Nibali och Bradley Wiggins imponerade stort! Jag är glad att jag INTE är mekaniker i Sky för jäklar vad illa att han får så pass mekaniskt problem att han tappar betydande tid. Skandal, får man nog anse, på den nivån!

Nu är det en hektisk tid med intressanta tävlingar. Vi börjar ikväll med triathlon från San Diego, staden för den första triathlontävlingen någonsin. 1974... Det har nog hänt lite sedan dess!

Det är med besvikelse jag ser att SVT inte sänder. Detta utlovades efter Lisa Nordéns kanonår 2012, och nu när hon lämnar ITUs serie till förmån för 70.3 (halv ironman) så skiter SVT i sporten triathlon. Osnyggt! 

Det är dessutom ingen förlust att klämma bort de program som nu visas mellan 22.30 och 02.30, tycker jag!

Jag tror att min uppfattning skiljer sig från Lisa Magnusson. Hon är krönikör på Metro, och skrev i veckan en kolumn som gör gällande att det är för mycket sport och att sporten tar för mycket plats.

Nu känns det som att Lisa zoomat in på fotboll mestadels, och brölande, öldrickande män, och det är väl egentligen inte så mycket sport över det, utan kanske mer underhållning i samma stil som de betydligt bättre (enligt Lisa) konserterna som bjuds runt om i landet. Eller bio, eller nattklubberi...

Fast, hon ondgör sig även över konditionsevenemangs utbredning i landets städer. Och där är problemet. När hon samtidigt säger att det är dumt att springa på asfalt inser man att det är en människa som aldrig tränat.

Och då kommer det på tal... Folkhälsa.

Jag VET att jag blir upprörd i onödan, men det kommer automatiskt. Jag är övertygad om att det är folk som har så dålig insikt och förståelse för andras intresse som inte heller visar hänsyn i trafiken, till oss som motionerar bland stressade bilister och annat jäktat folk.

Skit samma, jag blir arg! Och det är väl någon form av engagemang det med.

Läs vad det var som gjorde mig så arg här!

Vad gäller den egna träningen så är det fortfarande hänvisat till trainer. Och tempostyre. Jag får ställa upp på cykelvännerna när de är ute, det är vad som bjuds...

Skogscykeln är minsann klar. Återkommer med beskrivning eller bilder eller något. Och så smusslar jag lite med framtida projekt. Idéer är det ingen brist på!

Kör nu hårt, när våren ÄNTLIGEN kommit, och glöm för fasen inte hjälmen!

//

Jocke

Genusprofessorns historia

Jag lovade tidigare att avslöja historien bakom Monkans titel som genusprofessor, så håll i er!

Jag och min sambo väntar tillökning till sommaren och har, utan tvekan, bestämt oss för att inte ta reda på vilket kön det är på bebisen. I alla fall inte innan den kommit ut!

Tidigt ville både vi och andra ha ett lite mer personligt arbetsnamn än bebisen eller liknande.

Då vi träffar Monkan och hennes ständige skugga (eller vem som står i vems skugga är nog oklart) Sprattlande Sillen yppar Monkan att hon faktiskt kläckt det perfekta smeknamnet på den blivande familjeutökningen.

Liselott, utbrister Monkan glatt, för det passar både till en kille och en tjej.

Eh? Va? Utveckla, sade vi andra.

Jo, om det blir en flicka kan hon ju heta Lise, sade Monkan och log. Och om det blir en pojke... Plötsligt blir hon tyst och ser vilsen ut.

Ja? Hur menar du nu, undrade vi andra med Sprattlande Sillen i spetsen.

Öööh... eehh... mm, svarade Monkan tydligt.

Ska pojken heta Lott eller Lotta? undrade vi andra fnittrandes!

Förutom att Monkans titel från denna stunden fastställdes till genusprofessor fick även det växande livet i sambons mage ett namn. Som trots sin något könsstereotypiska utformning fastnat.

Det blir nog en bra dag när vi ska förklara för vår son (om det nu blir det) varför han ibland kallas för Liselott!

För övrigt går jag idag runt med en tand mindre då min ena visdomstand förlorade mot tandläkaren. Jätteskönt faktiskt... Fast tvärtom.

Jag hoppas snart att allt det här vänder. Alla tänder kvar, inget gips med mera med mera! Maj SKA bli en bra månad!

En liten tröst i eländet är att det trillade in två paket igår. Innehållet ska leda till att skogscykeln snart ska vara klar för turer i spenaten!

Kartonger med viktiga delar. 

Och allt var helt trots den trasiga kartongen!

Ha en bra helg, och glöm inte hjälmen!

//
Jocke (tannalös)

En bra vardag...

Idag var det en sådan där liten julafton när man får hämta nya prylar...

Det var hjälm och lite smådelar till cykeln som fanns att hämta hos Cykelcity i Lund. Tyvärr gick det inte riktigt som tänkt med den dator från Specialized som var betställd, den var nämligen inte fullt så trådlös som man kunde hoppats. Och tråd till kadensen är uteslutet, det räcker med vajrar (eller wirear som det väl borde heta) som går utanpå ramen!

Hjälmen är dock ett stycke poesi... S-works Prevail, i MTB team-färg. Bilder kommer så småningom. Jag visste ju redan att den satt som en keps (kul va?) och att den gör den nytta den ska. Det är testat... med kraft.

För övrigt pratades såklart lite cykel där och jag framförde det lilla faktum att jag lyckats lura gipset med tempobågen men att min annars så bekväma Specialized-sadel inte alls lirade med den nya positionen.

Det slutade med att jag fick låna en temposadel från ISM... Ljuva pryl! Om jag någonsin skulle ha en tempohoj ska jag sitta på en sådan där rackare. Dock är den inte alls bekväm när man sitter mer upprätt. Då känns det som att sitta på en planka eller drivved eller något.

Vad gäller tempocykel finns det såklart drömmar och tankar!

ISM Adamo TT, en trevlig bekantskap!

På tal om projekt, så går det framåt med skogscykeln...

Jag tycker att den blev riktigt prydlig, skogscykeln.

Passet kördes tillsammans med Sprattlande sillen och Nyckelpigans egen genusprofessor Monkan (lovar att utveckla hur titeln delades ut en annan gång) och de tyckte att jag förtjänade en uppmuntran, skadad som jag är...

Och en liten hälsning (eller ja, något i den stilen i alla fall) från en beundransvärd idrottare var till stor glädje!

Man är minsann lycklig som har fina träningskompisar. Och precis som Genusprofessorn sade är vi även lyckligt lottade med fina cyklar!

En liten hälsning...

Som avslutning råder jag samtliga att följa Johan Rebergs deltagande i Marathon de Sable. Antingen via deras sida (Johan har startnummer 953) eller via Johans blogg.

På med hjälmen och kör hårt!

//
Jocke

Paris - Roubaix och tempobåge...

Så var det dags för klassikernas klassiker. Cykelloppet utöver det vanliga. Helvetet i norr. Paris - Roubaix.

Som Specialized-fan (eller om Specializedfixerad om sambon får säga sitt) är det ju tråkigt att se Tom Boonen på sjuklistan. Och när Peter Sagan inte heller kom till start kändes det på förhand som att manegen var krattad för Fabian Cancellara.

Så blev det inte riktigt. Ett tag såg han rejält sliten ut och jag trodde faktiskt att Cancellara inte skulle reda ut att komma tillbaka.

Sedan kom publiken och lade sig i. Två gånger. Och båda gångerna åkte åkare från Omega Pharma Quickstep i backen. Stijn Vanderbergh åkte i pavén med en jäkla smäll efter att försökt hålla till i kanten på den värdelösa vägen och då krokat i en närgången åskådare. Precis som (delar av) mitt sällskap, Sprattlande sillen, a.k.a. Anders, tillika Nyckelpiganmedlem, resonerade hade jag känt mig hemsk om jag varit den åskådaren. Det var en rejäl krasch och skadorna har säkert blivit därefter. Det kunde varit en avslutad säsong, eller till och med karriär.

Det dröjde dock inte länge innan nästa publiksmäll. OPQSs tjeck Zdenek Stybar visade att han hade teknik i klass med Sagans konster när åskådarens kamera och arm var i vägen. hur karln INTE vurpade i samband med det är sjukt.

Sedan blev han lite desperat och missade en kurva, där det var ett rent under att han höll sig på hjulen. Sjukt! Imponerande.

Avslutningen var också sjuk. In på velodromen kom favoriten Cancellara tillsamman med Blanco´s Sep Vanmarcke. De två laddade som vilka banfantomer som helst.

Dock kändes Vanmarcke stressad som ett villebråd och Cancellara hade både kyla och finish som imponerade och gav vinsten, och stenen!

Men han fick ta, Fabian. Han var helt slut och fick ledas av soigneur eller vad det nu var. Nästan 30 mil och sedan velodromavslutning i bästa förföljelsestil. Fräckt!

För övrigt är det underbart att Roberto Vacchi och Anders Adamsson är tillbaka och kommenterar cykel på Eurosport. Det är njutning. Vilket annat TV-program kan hålla en bunden i 4 timmar? Weltklasse!

Vad gäller min egen cykling agerade jag soigneur i helgen då de andra Nyckelpigorna tog sig en runda i våren. Jag, gipset och sambon mötte upp med friska flaskor med energidryck till de hugade... Jag tror att rundan var trevlig trots att rapporterna gör gällande att vädret försämrades på vägen hem.

Jag tog istället och förbättrade mina förutsättningar genom att införskaffa triathlonbågar till min röda kolfiberhingst. Jag försökte sitta på trainer och tyckte att det var bökigt med gipset. Med triathlonbågarna jag hittade sitter jag nu bättre med gipset och har kunnat köra ett trainerpass till. Det är väl inte optimalt med ergnomin kring sadeln, men det blir väl inga monsterpass, förrän gipset är av.

Det är ingen vacker syn... Men det är kompatibelt med gips!

Under kvällen kunde man även få se hur Torgny Mogren lämnade mästarnas mästare. Lite tråkigt, han verkade stark och kunde säkert utgjort en utmanare till totalsegern. Nu gick Magdalena Forsberg och Bernt Johansson vidare och det är ju svårt att inte vara imponerad av Bernts prestationer i nattduellerna. Han är snabb som en vessla.

Nu ser vi fram emot nästa gäng om en vecka och det kan bli väldigt intressant, med min favorit, Mats Näslund.

Nu tar jag och gipset och fortsätter att krya på oss, och ser fram emot maj, när det ska cyklas på riktigt!!!

//

Jocke

Fix och trix, och hämtad cykel.

Efter min olycka har vardagen varit lite speciell. Många telefonsamtal och ett par besök och ärenden för att komma tillbaka, på något sätt...

Tack vare mycket snabb service av If Försäkringar och Cykelcity i Lund kunde jag tidigare idag, en vecka efter olyckan hämta hem min cykel. Tyvärr har det fina vevpartiet från FSA fått stryka på foten för ett dito från Shimano i form av Ultegra. Likaså nya hjul, sadel och pedaler har den berikats.

Jag har blivit ersatt av If på ett korrekt och (väldigt) snabbt sätt och det känns ju såklart bra. Tyvärr får jag säga att jag saknar de snygga kolfibervevarna...

Jag sitter och fnular på om inte jag och cykeln förtjänar ett fint vevparti med ovala klingor. Ett parti från Rotor... DET är sexigt!

I övrigt har jag kontakt med Trafikverket och det återstår väl att se om de och jag kommer komma överens om något. Jag tycker det är uselt att det finns en skada som denna och att den inte gjorts vid trots att jag påtalat felet tydligt för en vecka sedan. Nåja, fortsättning följer!

Skadan i järnvägsövergången

I övrigt är jag glad att meddela att jag kommer att cykla X-cup för Suuntos räkning. X-cup är en mountainbike-cup med deltävlingar runt om i Skåne.

I dagsläget skruvas det friskt på tävlingsverktyget, som i botten är en GT Avalanche från 2009. V-bromsar och 26” är ju gammaldags men jag tror på det... Bild kommer...

Vi får väl se efter första tävlingen. 60 minuter på en varvbana och sedan är det först i mål på sista varvet! Utöver det kommer jag att göra reklam och visa andra cyklister på Sunntos klockor och deras fördelar!

Givetvis har vädret vänt nu när mina möjligheter att cykla är noll och intet. Vädergudarna häcklar mig! Jag sträcker upp ett långfinger ur mitt gips!

På med hjälmen!

//
Jocke