Årets huvudmål har som bekant varit den 30 mil långa Vätternrundan.
Självklart har mina förberedelser blivit kraftigt lidande i och med olyckan, men med hjälp av trainer och tempobåge har timmarna hamnat på en acceptabel nivå, trots att milen stannade på 85 stycken innan avfärden till Vadstena där vårt gäng bokat boende.
Torsdagen spenderades med incheckning på Starby hotell, som för övrigt är ett excellent ställe att bo på vid Vätternrundan eller annan aktivitet, med att åka till Motala för att hämta ut startkuvert och besöka allt kring cykelveckan.
Tältmässan var väl vad det var... Jag är förbryllad över att svensk sportkonfektionsförsäljning är så vansinnigt dåliga på att profilera sig och skapa förutsättningar för att nå ut till sina kunder. Under Vätternrundan kommer 23000 cyklister till Motala. Jag förstår att Vätternrundan som organisation och affärsidé gör vad de kan för att knyta aktörer och samarbetspartners och att det arbetet syftar till att förse loppet med kapital. De 23000 hugade cyklisterna möttes nu av ett tält, fyllt av en välsorterad Team Sportia-butik, med produkter till priser som inte ens skapar en krusning på det hav av utbud som prissätts av näthandeln. Det var förvisso fina produkter, men inte alls till förmånliga priser, jämfört med den dagliga konkurrensen. Detta till trots shoppade vårt lilla 7-mannagäng för ett par tusen. Jag tror att vi är rätt så lika de andra 22993 cyklisterna. Hade priserna i tältet varit konkurrensutsatta eller bara erbjudits under trevligare former hade försäljningen ökat rejält! Istället för att slänga in Team Sportia som enda aktör hade det varit roligt med en riktig mässa där utställare och deltagare hade det kunna bli än mer fest.
Med detta sagt är det också en av få grejor jag ser att arrangemanget hade mått bra av att ändra. Vätternrundan som företeelse är en väloljad maskin som drar igenom alla de 18800 (drygt) som cyklar stora rundan genom start, cykling, depåer, mål och service på ett föredömligt sätt! Den svenska ordningen och redan råder och det är tydligt och enkelt att hitta även för den oerfarne och vilsne. Det är fem strålande stjärnor från mig till Vätternrundans organisation och logistik.
Vår start var förlagd till natten mot lördagen, närmare bestämt klockan 01.58. Fredagen spenderades med lugna aktiviteter bland annat en utflykt till Idas brygga i Karlsborg där lunch inmundigades. I det fick vi även "rekat" en bit av den bana vi skulle cykla något senare. De flesta kommentarerna i bilen handlade mest om backar och hur jobbig en negativ backe i motsatt på riktning skulle bli. Jag, som var chaufför, valde en annan väg hem. Att snacka ner sig själv innan start är inte min stil. Dessutom kändes det som att vi alla byggde berg av backarna!
Vila och passivitet följde och mitt i natten gick 6 personer i tre olika hotellrum upp. Ja, det var betydligt fler än så, eftersom Starby var tämligen fullt av cyklister av varierande nationalitet, men vi var 6 stycken i samma sällskap i alla fall.
Genusprofessorn (Monika), Sprattlande sillen (Anders) Kusin Vitamin (Christian) och jag är faktiskt i stort sett hela Nyckelpigans kollektiv. Till det lades Christians kompis Joel som skulle starta med oss och Elias, som hade starttid en timme senare.
Vi alla tog oss in med hjälp av Jomamma (och därmed var alla Nyckelpigor inblandade) och Monikas systerson Andreas som chaufförer.
Det där svårt att svara på hur andras känslor är, men jag fick i alla fall känslan av att alla vara förväntade, laddade och i högsta grad redo. Det sista dygnet hade det fipplats med reflexer, ljus och placering av allt som behövdes för ett varv runt sjön.
Själv stal jag inspiration från triathleter och tejpade mina geler på överröret på cykeln och kollade ringtrycket. Till Johanna hade jag sedan packat en väska så att hon lätt kunde möta upp och förse mig med rena kläder efter det hela. Efter sedvanligt behov av fotografering åkte sedan sällskapet mot starten, vid Vätterns strand.
Vättern var vänlig nog och bidrog till stämningen... Med kyla! Det var RIKTIGT kallt. Med hänsyn till väderprognosen hade jag klätt mig i korta cykelbyxor, kort cykeltröja, med undertröja under, kompletterat detta med "sleeves" på både på armar och ben för att toppa med en vatten och vindtät jacka. Den neongula västen jag toppade med var jag långt från ensam om, ska sägas.
Innan vi kom i lä från containrar, byggnader och lastbilssläp i startområdet frös jag trots denna klädsel.
Vinden var isande och kraftig och det var inte utan att det fanns en oro för den då den låg på från syd - sydväst, vilket, mer eller mindre, innebar rak motvind de 10 inledande milen till Jönköping. Arrangemanget var klockrent och vi slussades in i vår fålla och kom iväg i rätt tid.
Redan tidigt kände Anders att ryggen inte var så att den motsvarade vad han önskade så redan i depån i Ödeshög önskade han och Monika att få möjlighet att inte pressas av våra viljor att kunna prestera och därmed blev 5 till 3. Till Jönköping gick det fint för oss tre. Det fanns stora grupper att följa och trots vinden var vädret inte allt för plågande men stigningarna innan Jönköping tog ut sin rätt och det var trots allt med viss trötthet som tre cykelgringos trillade in i depå.
Jag kände att värmen i inomhusdepån var jäkligt välkommen. Lampor och reflexväst lämnade jag dessutom ifrån mig, och hämtade de senare i Motala, ännu en utmärkt service!
Väl på väg igen var Joel stark och drog upp tempot, bara för att bli återkallad av mig och Christian. Allt med Bankerydsbacken i åtanke. Väl i sagda backe försvann Joel som var betydligt starkare uppför än båda oss andra.
Bankerydsbacken var jobbig, men inte så mycket jobbigare och tyngre än allt annat som många beskrivit. För mig, personligen, tog stigningarna in mot Jönköping betydligt hårdare på allt, ben som hjärta!
Efter backen var vi så bara två kvar. Jag och Christian cyklade på och efter Bankeryd där cyklingen svänger av in mot småvägar tIll Hjo lyckades vi få häng på en snabb grupp och höll riktigt hög fart under en trevlig bit av banan. Det var nästan så att man kändes sig som cyklist. Måste varit tröttheten som ledde till detta delirium. Väl i Hjo kom dock ödmjukheten på besök igen och vi passade på att vila när vi fyllde på näring i oss själva och dricka i flaskorna. Fem minuters solande vid Vätterns strand gjorde att vi kvicknade till och kunde fortsätta. Det var väl inte någon njutning när sadel och bak möttes igen, men vidare tog vi oss.
Efter Boviken skiljdes så jag och Christian också. Jag hade känt mig stark när gick uppför och tittat bakåt och, i efterhand, tyckt mig se Christian. Sanningen var att det var en cyklist i likadan tröja och liknande cykel. Det blev en del ensamåkande för mig och det var en sjukt tung bit upp till Hammarsundet. Men i ärlighetens namn var det faktiskt första gången jag behövde ta fram pannbenet. På väg till Hammarsundet lyckades jag cykla förbi en granne som jobbar på en svensk klassiker och det gav trots allt lite inspiration, det är ju alltid kul att tävla!!!
Från Hammarsundet kändes det väl OK ner mot Medevi, vägen var precis så kuperad och småjobbig som vi misstänkte under bilfärden. Väl till Medevi var mitt enda fokus att komma i mål och med en skylt med texten 20 km hägrande var det bara att trampa på.
Precis efter 10 km kom jag ifatt en märkesbroder på en Roubaix och hetsade igång en spurt tillsammans med honom. Eftersom han var dansk kunde jag inte låta honom skära någon linje innan mig och tempot på slutet blev högt. Min lilla cykeldator stod på 48 när sista antennerna passerades. Trött, mycket trött rullade jag sedan mot målbågen!
Det kändes mest sjukt när jag kom till den uppblåsta portalen och Johanna ropade från sidan med ett stort leende. 30 mil, massor av förväntan och en jäkla massa snack hade förvandlats till en märklig blandning av glädje, trötthet och någon liten tomhet.
Som brukligt vid prestationer är den där, tomheten.
Jag har nya mål och det är nog ensamt anledningen till att den STORA tomheten inte infinner sig.
De andra ramlade i mål i sin egen takt, förutom Joel som givetvis kom dit innan mig. Klockan stannade förbi 12 timmar vilket jag hade klart för mig redan i Boviken, och målet var egentligen aldrig satt till under 12.
Jag ser mig dock inte putsa den tiden inom det närmsta. Vätternrundan är lång.
Det sliter att cykla i 12 timmar och träningen måste syfta mot långvarigt arbete. Jag sätter nya mål och jobbar på mot dem, helt enkelt.
Men, utan minsta eftertanke, vill jag rekommendera Vättern till alla som vill ha en utmaning. Tiden efter vi gått i mål fylls man av någon form av stolthet när man tittar på sjön, ser hur stor den trots allt är och tänker på att man cyklat runt hela.
De tips jag fick av flest var att,
1 - Ta det lugnt till Jönköping och
2 - Passa dig för Bankerydsbacken.
Om jag skulle tipsa någon skulle jag ge tre tips.
1 - Åk upp i god tid som vi gjorde, det är jobbigt att stressa och arrangemanget Vätternrundan är så mycket mer än bara att cykla. Och fixa ett bra boende, var ute i god tid. Vilan innan känns viktig.
2 - Ta det lugnt. Och låt lugnt vara ett förutbestämt tempo! Anpassa tempot till den målbild du satt, och sätt målbild med omsorg och förnuft!
3 - Ha med i beräkning och i din mentala förberedelse att Vätternrundan är 30 mil, och att utmaningar och svårigheter är närvarande hela vägen i mål. Glöm Bankerydsbacken! Eller förresten, kom ihåg den, alla backarna IN mot Jönköping, slakmotan mot Hjo, Hammarsundet och den förargliga stigningen in mot Medevi! Bor man i ett flackt område är det all idé att leta upp backar och träna. Gärna mitt i ett långt pass!
Nu känns det faktiskt gött att lägga en utmaning bakom sig och att bygga självförtroende, och hitta "rätt" grej för en själv är aldrig fel!
Framåt framåt och vidare mot nya utmaningar!
//Jocke