Under veckan har de facto solen tittat fram lite. Givetvis fick detta min cykeltarm att skrika högt och efter ett snabbt inköp av nya, fina, vindtäta skoöverdrag var det bara att ta samtliga kläder med cykelsnitt och ge sig ut i den relativa våren.
Givetvis hade veckans vårkänsla fått en rejäl blåsning när jag väl hade tid att cykla. Vinden var inte att leka med och det var under perioder så illa att jag vid motlut OCH motvind nästan tyckte att min cykel utrustats med fel storlek på vevpartiet. På min Specialized Tarmac sitter ett FAS SL-K 53/39 istället för compact 50/34 som är populära på många motsvarande cyklar. Vi kan sammanfatta det med att det kommer kräva mycket styrketräning innan jag offrar bort 25-kuggaren på kassetten!
När jag väl vänt och fått vinden i ryggen började livet kännas ljuvligt! Detta var första turen som min röda raket från Sinyards cykelsmedja fick komma ut och nöta asfalt. Och jösses vad det kändes bra! Helt plötsligt var FSA-vevarna som klippta och skurna för mina ben och farten byggdes upp... 46 knutar och det kändes faktiskt nästan som att jag for fram utan ansträngning.
Dagen till ära hade jag fått låna en ny styrstam av Cykelcity och det kändes som att den extra centimetern där gjorde att jag var lite mer aero. Och det är ju allmänt känt att aero är samma som snabb!
Och i en hast förvandlades allt till ett negativ av allt jag känner till. Snabb är bra, fast när mitt framhjul hittade en hålighet, cirka 3,5 cm bred och 20 cm djup, i en järnvägsövergång förvandlades 29,88 km/h (enligt min Suunto Ambit, kollat i efterhand) från fartinvestering till en kraftig insättning på smärtkontot!
Fast i ärlighetens namn var det inte mycket smärta... Jag tog fallet med huvudet och därmed blev det total vila i och med att jag, enkelt uttryckt, svimmade!
Två mycket vänliga förbipasserande personer tog hand om mig och mitt första minne är faktiskt att jag står upp. I mitt förvirrade tillstånd försökte jag övertyga de hjälpsamma människorna om att jag skulle cykla vidare hem.
Det gick de inte med på och ambulans var redan kallad och den hade jag nog behov av!
Färden i ambulansen är inte helt klar, och egentligen är det bara telefonsamtalen med min sambo som det det går att redogöra för, och det tack vare att sambon har en klar bild av dem!
Det första klara minnet är när jag stoppar personalen på sjukhuset från att klippa fler kläder, när jag ser saxen runt mina mycket uppskattade (och dyra) skor... I papperskorgen låg redan tröjor och jacka.
Efter räddningen av kläder och skor blev kropp och knopp kollat och hjärnskakning, mjukdelsöm axel och tumme med konstig rörlighet konstaterad.
Röntgen av dessa delar avslöjade att det inte fanns några alarmerade, eller skelettskador. Mild huvudvärk ansågs vara ett tecken på att det inte var så allvarligt med hjärnan. Tummen oroade dock läkaren och en ortoped fick titta lite på den. Det tog honom 10 sekunder att konstatera att ledbandet på tummens insida var av. På med gips, och operationstid på handkirurgen beställd! 7 veckor i gips. 7 veckor!!!
Förutom skadorna, som även omfattar asfalteksem i ansiktet är det nu de materiella skadorna jag står att ta tag i. Sadel, pedal och framhjul verkar ha fått stryk, och kläderna är ju ajöss, precis som hjälmen. Hjälmen ja. Den räddade mitt liv! Huvud och axel har gått först i backen och tittar man på hjälm och solbrillor kan man räkna ut att det var en bra smäll.
Jag är jäkligt tacksam över att det trots allt gick så bra som det gjorde. Det kunde gått mycket värre!
Jag har snabbt pratat med försäkringsbolag och även trafikverket då jag anser att de bär ansvar med dåligt underhåll som leder till en stor fara. Det materiella ska nog lösa sig. Och jag lovar här och nu att bli bättre på att spara kvitton!
Den 13:e maj rullar jag ute igen. Fram till dess är det trainer och tillfrisknande som gäller. Och tacksamhet, för det kunde gått MYCKET värre!
På med hjälmen gott folk!
//
Jocke
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar