PREMIÄR!!!

Visst är det premiär! Jag gissar att premiären sker för få läsare och något i skymundan, men lik förbaskat är det en premiär!

Premiären infaller på samma dag som det är premiär i VM i Val di Fiemme. Den premiären blev välsignad med ett silver. På förhand hade jag sagt att det silvret skulle hänga runt Emil Jönssons hals, men det visade sig att hans kapacitet i klassisk åkning kontra de andra och banans upplägg gjorde att han fick se sig slagen! 4:a... Om jag förstått Emil Jönsson rätt är han allt annat än nöjd! Givetvis är det svårt att INTE vara imponerad av Petter Northug. I sin sämsta gren tar han silver! Fortsättningen är inte så rolig att sia i om man är svensk, eller för den delen vad som utom norsk då!

Den svenska medaljen fick istället hängas runt halsen på Ida Ingemarsdotter som gör en fantastisk prestation och än en gång är som bäst precis när det gäller som mest! Imponerande!

Junioren Stina Nilsson åker också fint och hade det inte varit för den där polskan som heter likadant som en bra hockeyspelare så hade det nog blivit ännu bättre! Den där polskan bör man hålla sig lång borta från, hon är en klassisk ”klydderöv”!

För övrigt hade Jonas Karlsson på SVT en krönika om längdskidsprinten och dess brist på just sprintdistanser. Jag håller med i det han sade om att det är för långa sträckor, för mycket åkning och att uthållighet premieras framför snabbhet. Northug och hon polskan kanske inte hade varit så himla bra om åktiden varit en minut mindre. Teorin om att upplägget handlar om att man gärna vill att de som redan är lite stjärnor ska få mer stjärnstatus ligger nog nära sanningen och det är enbart tråkigt. Till och med för den som vinner medalj. För ingen seger smakar sött om den inte är välförtjänt!

Fler ”stjärnor” måste vara bättre än större? En större bredd skapar stora stjärnor av sig själv. Idrottsmän som Northug som tar sin plats och gör sin grej kommer alltid komma fram och kräva rampljus, även om konkurrensen är lite hårdare. Eller till och med än mer då!

Kolla krönikan här!

Det kändes faktiskt som att det var ännu en premiär. Eller mer ett kärt återseende. Solen lyste äntligen idag. Efter att ha avlagt plikten i TV-soffan slängde jag på mig dubbskorna och stack ut i en vårvintrig skog och lämnade de större stigarna för de små. Dubbskorna är ett kapitel för sig själv som jag skall berätta om en annan gång. Vi håller oss till kortversionen att Salomon Snowcross är en förträfflig sko!

Det var ljuvligt att studsa (nåja, något sånär) i skogen som i de bästa dagarna i barndomen. Och att jag påklädd och klar gick ut och fick vända för att hämta solglasögonen gjorde inte saken sämre. 

Nästan omedelbart mår man bättre! Att tiden eller tempot inte var utmärkt kan jag ta och skita i!

Kära vår, kom snart!

Och att våren är nära märks bland annat på att planerna för vad man tänker göra under säsongen börjar ta form. Än så länge är en sak väldigt säker, det kommer bli roligt, spännande och jobbigt! Jobbigt på det där bra sättet!

Känns som en bra preimär detta... Nu kör vi!

//

Jocke