Uppdrag granskning valde att ”skärskåda” skididrottens 90-tal i sitt program igår. Ja, jag skriver skärsåkda med citat-tecken. Det är nämligen synd att säga att det var det som hände i programmet. Det var i alla fall så det marknadsfördes. Men vi börjar från början.
Sedan länge är det känt att den som har en stor förmåga att transportera syre i kroppen kommer att få framgång i konditionsidrott. Att ha många röda blodkroppar leder till just effektivare transport. Andelen röda blodkroppar mäts genom att fastställa blodvärdet. Med andra ord är det önskvärt att ha så högt blodvärde som möjligt för att transportera så mycket syre som möjligt. Så säger experterna. Men experterna säger även att det är farligt att prestera hårt med för högt blodvärde då blodet blir väldigt trögflytande.
Fuskarna hade dessutom problemet att det är bökigt att tappa sig själv på blod om man tränar hårt, och att själva hanteringen av blodet är svår, och skall den då döljas blir det hela en ganska krävande historia.
Till fuskarnas stora glädje kom ämnet EPO. Det var inte spårbart, men gav samma effekt, typ. Enkelt uttryckt.
Under 1990-talet kunde de som jagade fuskare inte spåra EPO. Med andra ord var det tämligen riskfritt att dopa sig på detta vis.
Vi har sett många idrottare utnyttja detta under 1990-talet. Även senare!
I Uppdrag granskning väljer man att titta på E N (1) tävling i Lahtis, Finland. Det man hänger upp hela alltet på är E N (1) avhoppad, dömd finnes anteckningar från en kontroll. I en enda tävling kan man peka på att ett par idrottare som har blodvärden som är rent för höga. Diverse experter uttalar sig och konstaterar det vi redan vet, att det är ovanligt och orimligt att man har över ett visst blodvärde.
Det är bra, uppdrag granskning har lyckats bevisa att det förekom doping eller någon form av otillåten optimering av blodet och dess värde. Man fortsätter sedan jakten med att söka upp all de utpekade idrottarna och försöker få dem att erkänna framför rullande kamera. Gick sådär!
Sedan avslutas programmet med att Janne Josefsson (som bevisligen är HELT ointresserad av idrott) ”debatterar” med landslagscheferna från både Norge och Sverige, med vinklingen att slå hål på myten att svenskar och norrmän aldrig varit dopade. Detta med det enda resultatet att Janne Josefsson blir förbannad och för debatt med Malou Von Sivers-metod (det vill säga missa att lyssna på svaret och kör en fråga som om den tillfrågade svarade som man önskade att den skulle). Det leder alltid till att debatten istället blir någon form av monolog som föres av fel person!
Min analys av ovan blir att Uppdrag granskning fått en bra start. De skulle fortsatt jobba, fortsatt gräva.
Det de kommit fram till känns inte nytt, inte fräscht och JÄKLIGT långt från omvälvande!
Jaha, folk dopade sig med EPO och blodtransfutioner på 1990-talet. Det visset vi ju redan. Är det bevisat med den dokumentation Uppdrag granskning lägger fram? Nja.
Räcker det för att slå hål på idrottsmäns karriärer och beslå dem med lögn. Lögner som de aldrig kan snacka sig ur? Inte en chans!
Alltså skulle man behöva få fram mer info, gräva djupare för att komma fram med något nytt, något som kan få den idrottsintresserade att höja på ögonbrynen! Jag tror inte att någon som är minsta insatt blev förvånad eller ens upplyst av Uppdrag gransknings innehåll!
När det sedan, i sedvanlig Uppdrag granskning-anda övergår i desperation och man bara SKA få någon att erkänna på något sätt blir det bara dåligt och penibelt.
Om man nu ansåg att det inte var möjligt att gräva vidare hade det varit bättre att korta av reportaget och bjuda in några RIKTIGT intressanta gäster och låta det modereras av någon som verkligen kan idrott. Någon som bryr sig om idrotten och inte om tittarsiffror. Kunskap och engagemang finns redan inom SVT, nyttja det! Jonas Karlsson, André Pops, Per Elofsson och kanske Marie Svan. Det är bara förslag, men tänk så mycket bättre det hade blivit än att Janne står och går på i ullstrumporna utan att ha varken bevis nog för det eller kunskap för att ställa de bakomliggande frågorna, de som verkligen är intressanta.
En intressant fråga väcktes dock.
Är det dags för en sanningskommission?
Det hade varit underbart med en sådan.
Det diskuteras ofta inom cykelsporten och det hade absolut varit intressant att få reda på sanningen. Men för att få det krävs det påtryckningar som är så viktiga att den som ska prata sanningen tjänar på det. Min uppfattning är att det förmodligen inte föreligger annat än om en fuskare som, till exempel Lance Armstrong gör det för att minimera skadan av sitt fuskande. Och även då är det knappast sanning, mer troligt ”vad som än behövs för att uppnå önskat mål”.
Jag tycker alltså att det är dags att inse att 1990-talet var mörkt. Tråkigt för oss som är idrottsintresserade, tråkigt för den som en gång trodde på folk, tråkig för alla utövare som var aktiva under tiden, förmodligen dödligt tråkigt för den som var ren och bra, om det nu fanns någon sådan.
Jag vill bara glömma 1990-talet och gå vidare. Klart vi ska lära oss av tiden, och det har man (i form av antidoping och olympiska kommitéer) redan gjort.
Det är svårt att dopa sig idag.
De som jagar har tagit in på de som fuskar och det finns många krafter inom idrotten som vill se renhet, faktiskt till vilket pris som. Se på Sky Pro Cycling som slänger ut dig efter minsta lilla samröre med doping, i nutid eller dåtid. Bra eller dåligt, i vilket fall ger det en fingervisning om vad folk tycker och tänker numera!
Jag vill inte se fler halvdana reportage av Janne Josefsson och hans lakejer. Inte heller vill jag se Janne babbla på utan att ge utrymme för eftertanke, kunskap, engagemang eller kreativitet. Med hans approach är allt man får försvsarsställning. Det ger absolut INGENTING.
För övrigt hoppar jag över tramset nu och hoppar i mina Salomon X Impact och susar ner för några väl valda backar i en vecka. När jag kommer hem igen förväntar jag mig kallt (roligt va´?) att vädergudarna välsignat oss med vårväder så att jag och cykeln kan få lov att lufta oss, om än med sleeves på armar och ben! Pretty please!!!
//
Jocke
Jocke
